Hej. Igen.

Länge och väl har jag dragit mig från att uppdatera den här alltför stillastående bloggen.
Varför?
Jag vet inte riktigt. Kan det ha att göra med en brist på kreativitet och tid?
Nej, jag har gott om båda. Det har nog att göra med ork.

Men hör sen.
Jag var nyligen på ett kalas. Ett födelsedagskalas. Hon som fyllde år heter Klara. Nitton år fyllde hon.
Hur som helst. Innan vi går in djupare i dokumenteringen av det här kalaset, så måste jag ta upp en väldigt viktig grej.
Några dagar innan kalaset, så hade jag köpt en helt ny telefon. En sån där smartphone. Med kamera och allt.
Den är bra. Faktiskt, så är den jättebra. Det är en Sony Ericson Xperia Arc.
Snygg är den också. 

Jag hade stora förhoppningar på telefonens kamera. Länge har jag drömt om att kunna ta bilder med skarpa kontraster och naturliga färgåtergivningar.
Jag bestämde mig för att testa den på riktigt på kalaset. Kameran skulle få visa mig vad den kunde. Nu jävlar.

Klockan är omkring sju.
Jag ringer på ytterdörren. Det är en kall och ogästvänlig höstkväll i Haga. Bilarnas rutor kring traktens garage var immiga av frosten.
Längre bort skriker en matte på sin hund. Hon är förbannad för att hunden står i en positionering beredd att kissa, men det kommer inget kiss. Länge står hunden och ser förvillad ut. Matten sätter stor press på sin hund. Hon ryter och fräser åt den olyckliga jycken.

Jag hinner inte reflektera mer över det förrän dörren slungas upp.
Där står en glädjefylld Klara. Min första reaktion är naturligtvis att ta kort. Med min nya kamera. Den här bilden kommer bli lysande, tänkte jag.


Vad är det här? Vad föreställer det?
Det enda bilden återger är en suddigt återskapad skepnad, som verkar kliar sig på huvudet.
Jag är väldigt besviken på min kamera. Finns inga ord.
Man ser ju inte ens vem det är.

Väl inne i huset så luktar det en välbekant doft av pannkakor(inte för att det alltid luktar pannkakor i Klaras hus, det jag syftar på är att doften av pannkakor för mig är bekant). På ett riktigt Bamse-manér, hade det dukats upp för ett pannkakstårtskalas. Pannkakor i alla olika former och färger. De fanns de med choklad, de med olika bär och så fanns det någon mindre kaka som ingen vågade smaka av. Alltid denna lilla kaka. På alla tillställningar, så finns det alltid den där lilla förskymda kakan som man endast sneglar lite på och som oftast förblir orörd.

Utspringandes ifrån köksområdet kommer en sommarfräsch Linda. Med sina arabiska pigment, och med en utomlandsresa bakom sig så bar hon med sig en exotisk aura.
Klara ursäktade sig och sprang in i köket för att tillreda kaffet.
Efter att ha samtalat ett tag med Linda, så svansade vi in i köket där man fick en överblick av hela sällskapet. Det var alla möjliga där.
Det stora avlånga köksbordet var smyckat med levande ljus och med en duk med ett svartvitt mönster.
Det var trivsamt, där inne i köket. Alla tallrikar och kaffekoppar var noggrant utplacerade, och det fanns så att räckte till alla.


Här är några av dem som var där. Ja, ni som läser det här bör känna dem flesta här. Ingen större personbeskrivning behövs egentligen.

Vidare så var det självservering som gällde. Man fick gå och gräva lite generat i alla pannkakstårtor. De var väldigt svårskärda, tyckte jag. Efter att ha tampats ett tag med dessa nygräddade bakverk så kunde man äntligen slappna av.

Det som hände sen var att alla satt och trivdes ett bra tag. En del var under kvällens gång tvugna att gå tidigare. De lunkade ut med ett uppgivet avsked.

Sen öppnades det paket. Hon fick allt möjligt, Klara. Allt från lustiga och påfundiga gratulationskort till fräsiga armband. Till och med en plansch, fylld med gamla bilar.
Det var ett stort urval av presenter.


Alexander roades av sällskapet.


Klara öppnade presenterna


Kim länsade presenterna.


Linda passade på att göra en makalös posering.



Senare jämförde jag min mobil med många andra. En slags kukmätning inom mobilvärlden. Sammanfattningsvis kan man väl säga att min vann, generellt för att den är så tuff.

För att inte göra en kort historia längre än vad den är så ska jag nog börja avrunda det här.
Vad vill jag förmedla med det här inlägget?
Jo; att jag var på ett trevligt kalas, med trevliga människor av olika slag.

Klara som värd får
-En socialt säker värd med ett tydligt koncept på hela evenemanget; pannkakor och mysig inredning. Inte alls för snofsigt klädd heller, utan var i linje med oss andra. Behöll även en glad min genom hela tillställningen.
Väldig bra!

Som bekant har jag inte ett en femma någonsin, till någon.
Jag vet inte riktigt varför, ärligt talat. Många har nog förtjänat det.
Men jag är sparsmakad med sånt där.

Lämnar Sverige för att fara utomlands. Man måste prata en del utländska när man är utomlands.

Läskigt, tycker jag.

Jag tog studenten igår. Avklarade den.
Jag hävde i mig en hel flaska 12% champagne, på morgonen. Det satte helt klart sina spår.
När jag gick i skolkorridoren, rapade jag min Engelska C lärare i rakt ansiktet.
Jag fick även MVG Engelska C.

Jag brukar ofta tänka på det där.

FÖRFEST

11.00
Jag har placerat mig själv framför spegeln i hallen, och försöker sätta på mig en helt maniskt svårplacerad fluga. Flugan liksom hänger ner lite uppgivet och blickar ner mot marken. Det här går inte, intalade jag mig själv. Jag skakade uppgivet på huvudet. Det är en ond människa som har konstruerat den här flugan, tänkte jag i samma veva som jag avrundade mina försök att sätta på den.
Kostymens form och färg är det inget som helst fel på. Den var välsittande och smakfullt åtkramande på de rätta ställena. Jag inbillade mig att kostymen förbättrade min hållning.
Frisyren hade bullat upp sig till en egenartad kalufs, fylld med virvlar och ostrukturerade partier. Men det fick duga, det.

14.00
Efter att jag fiskat upp min hemnyckel, begav jag mig utåt mot det hushåll där alla vi par skulle samlas. Jag skulle komma att möta en högst varierad skara med både seriösa, relationsriktiga par liksom par som var mer eller mindre tillfälliga i förmån för balen.

15.20
Jag fick samåka dit med Grefve Dahlberg. Han hade fått en gåva av sin far. En iPhone. Han satt och fipplade med den intensivt medan han körde på ett förvånansvärt trafiksäkert sätt. Han berättade mer än gärna om dess funktion och vad den var kapabel till. Jag lyssnade, och var uppriktigt intresserad.
Vi var framme efter fem minuter. Jag blickade ut mot solens vassa, obarmhärtiga sken som skar genom mina pupiller. Jag kände svetten droppa sakta men säkert ut ur mina armhålor, och kände sedan hur svetten liksom sjönk in i tyget. Värmen var inte till våran fördel. Den var bitsk och stickig. Värmen fyllde inte alls någon funktion idag. Den var otrivsam.  
Bakom mig i bilen satt paret Alexander och Carro. De såg glada och pryda ut. Carro hade något drömskt i blicken. Hon hade nog sett fram emot det här länge.

15.25
Vi tassade in till den lustfyllda och hemtrevliga bakgården, och välkomnades av ett flertal andra par. Många av dessa människor hade jag inte sett förrut, och jag föreberedde mig mentalt för att ge dem alla en sedvanlig handskakning i samma veva som jag upprymt skulle hälsa och säga vad jag heter. Efter att jag hälsat dem alla välkomna, så gav jag Linda(en av de många bordsamerna) tillåtelse att rätta till min svårplacerade fluga. Hon skötte uppdraget med ett mediokert resultat. Jag anmärkte hennes veka(rent av dåliga) insats till att få min fluga på plats. För det föll sig så att några minuter senare, slaknade nämligen min fluga till igen. Den tittade återigen mycket, mycket uppgivet ner mot det nyutblommade gräset vid mina blankpolerade finskor.

16.00
Vi satt alla runt ett bord och samtalade vänskapligt och försökte känna varandra lite bättre. Vi var nu sammanlagt fyra par, två ensamma män och en ensam kvinna. Jag och Dahlberg var de ensamma männen. Vi tittade stint ner i avgrunden i våra halvfyllda glas med vodka. Vi började befara det värsta. Att våra bordsdamer var döda. En lite tafatt och bister stämning spred sig bland oss två ensamma män, som satt vid bordets ytterkant. Vi fick ögonkontakt med varandra och fastnade i varandras blickfång en bra stund. Tänk om våra bordsdamer hade ändrat sig. Tänk om de inte ville gå med oss längre. Med darrande underläpp och blanka ögon så viskade jag fram: -tänk om de inte kommer. Jag halsade min vodka i ett enda svep.
En minut senare skrattade jag högt och mådde fruktansvärt bra. Vodkan satte in.

16.25
Våra bordsdamer kom till slut. Angelica och Tove kom. De andra paren som tidigare hånfullt sneglat på oss från deras stolar, tystnade nu och slutade göra narr av våran ensamhet. Jag och Dahlberg tittade nu på varandra stolt, när vi med en prestigefylld och rakryggad kroppshållning hälsade våra bordsdamer välkomna. Slaget var inte förlorat.
Tove och Angelica valsade in på bakgården med en självklar lyster och karisma. Klänningarna var i rosa och ljsugult, och de utgjorde en lustig kontrast till varandra när de stod bredvid varandra. De var väldigt snygga och fina. Angelica lyckades på något vis bekanta sig med min flugas tveksamma konstruktion och rättade till den snabbt och effektivt. Den satt nu stenhårt fast. Det var nästan ett under. Värden för huset(Andreas) mor kom ut, och berättade för oss med en starkt inbäddad finlandssvenska att hon ville ta kort på oss alla. Och tog kort, det gjorde hon. Alla var tvungna att kisa och väja mot alla de blixtar som stormade ut ur hennes kamera. Andreas mor agerade paparazzi hela aftonen. Inte en stund fick undgå att bli förevigad. Man fick le snällt och bli fotograferad, så lätt var det.

16.50
Med en pojkaktig upprymdhet rusade jag med snabba steg ut till husets framsida. Våran skjuts till balen hade äntligen kommit. Det var en vit cadillac. En så vansinnigt fläckfri och perfekt blankpolerad bil hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag tog på bilen. Bilens ägare tittade på mig, och han kunde med mina osäkra rörelser omedelbart avläsa att jag inte kunde ett dyft om bilar. Han suckade bittert och bad mig hämta min bordsdam. Det gjorde jag. Det var dags för avfärd. Angelica hade en lite trevande och osäker blick. Jag tog det som att hon nog var lite nervös. Men det gjorde inget, tänkte jag. Så länge jag inte snubblar på hennes klänning på röda mattan. Min skeva motorik i benen hade ju trots allt inte utvecklats särskilt mycket sedan dagis.   


BALEN


17.15
Våran gång på röda mattan gick bra, utan katastrof. Även då våran gång var lite osynkroniserad och kantig så gick det bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag hade nog aldrig tänkt så mycket på min gångstil i hela mitt liv, som jag gjorde där på röda mattan. Jag hade bara en tanke i huvudet, när vi gick där. "Snubblar jag, går jorden under".
Det skulle ju vara ett oerhört tragiskt misstag. Om jag snubblade alltså.

17.25
Vi blev nerledda ner i en stor sal, där det fanns champagne, och en massa andra andra uppklädda par. Det här var ett område där man skulle mingla och konversera. Det här var ett område att vara lite lustig och utväxla träffsäkra komplimanger till sina bekantas uppklädnader. Angelica gled med en förvånansvärt rutinerad uppsyn fram och tillbaka på det uppstädade trägolvet, medans hon gav anständiga och snygga kommentarer till sina väninnors klänningar. Hon kände sig hemmastadd och invigd. Triumferande så hälsade hon på den stora, breda folkskaran som stod framför oss i ett enda svep. Förundrat följde jag hennes sätt att socialisera.
Jag blev inspirerad och gick fram till en herre som var en ganska ytlig kontakt till mig, och inledde med frasen "du var då proper ikväll!". Just för att vara vänlig. Han tackade glatt, och sedan blev det tyst. Jag trodde han skulle ge mig en komplimang tillbaka. Ni vet, det klassiska sociala samspelet där man både tar och ger, och går i godo för varandra.
Men han förblev alltså helt tyst. Sekunderna gick. Sedan tittade han ner i sin champagne.
"Jajemännn...", yttrade jag lite nervöst och svansade återigen efter Angelica.
Jag gjorde inte så mycket väsen av mig resten av minglandet. Den resterande tiden arbetade jag mest med tysta, tillbakaryggade nickningar istället för att hälsa med ord och stavelser.
Det kändes bäst så.

Från vänster: Angelica, jag, Andreas, Linda.


19.30
Vi satt nu ner vid matbordet. Hungriga och utmattade efter många sociala missöden och påtvingade samtal. Det här med att alltid hitta samtalsämnen när man minglar runt, visade sig vara en stor utmaning. Det gäller att i alla lägen kunna läsa av personen man samtalar med och anpassa sig efter vad som sägs runt omkring.
I väntan på maten tog vi par runt bordet mycket bilder, i roande syfte. Löjlade oss framför kameran och poserade lustigt. Det var nog nödvändigt, då maten tog god tid på sig att komma.  

20.00
Det serverades rökt lax med bröd. Som dryck hade vi öl. Angelica hade en sanslös oförmåga att använda matknivarna. Hon tappade två matknivar på golvet, och sparkade bort dem så diskret hon kunde. Hon var en ninja. En hemlighetsfull langare som sysslade med att smussla bort bestick från matbordet. Jag satt och tittade med spänning på hennes sätt att äta. Jag var även lite nervös över att få en kniv i ögat.

21.00
Varmrätten serverades. Kyckling och potatisgratäng, noga uppstrukturerat på tallriken. På tallrikskanten kunde lite salladsblad hittas. Angelica rusade iväg på ett okänt ärende. Hon kom inte tillbaka på ett bra tag. Linda gav oss tillåtelse att äta upp Angelicas mat. Ingen tvekade. Hennes kyckling styckades i ett flertal småbitar inom några sekunder. Jag åt upp det mesta.
Jag blickade ut över vårat avlånga matbord. Alla samtalade friskt om allehanda värdsliga saker, för att fylla tystnadens tomrum.
Någon som satt vid ett bort längre bort i salen spexade sig och gjorde sig lustig. Det gick inte hem så bra. Jag tror han eventuellt blev utkastad någon timme senare.

22.00
Desserten kom i form av pannacotta, och det smakade bra. Rastlösheten började vid det här laget tränga sig på hos alla, och alla satt och sparkade nervöst på varandras ben. Alla ville röra på sig. Kanske köpa några drinkar. Irra bort sig i folkets hus.



23.000
Nu så var de allra flesta i full rörelse. Många av oss bedrog sig mot TC´s uteservering. Andra raglade iväg till toaletterna för att antingen injicera mer kokain, alternativt kissa eller fixa håret. Jag ställde mig upp från min stol, nästan förlamad i benen av allt det stillasittande som jag hade gjort mig skyldig till större delen av kvällen. Jag gjorde min första ansats att börja utforska runt omkring det område vi alla skulle spendera de sista fyra kvalitativa timmarna, fyra timmar där vi alla skulle försöka krama ur allt som går ur hela balupplevelsen.
Vi hade alla det mycket trevligt. Det var inget alltså inget vansinningt ovanligt som hände under den här perioden, men fortfarande en väldigt trivsam balkväll.

EFTERFEST

02.00
Jag iakttog de trötta, energilösa människor jag hade spenderat kvällen med. De var sömndruckna och utleda. De förberedde sig för hemgång. Själv så ville jag inte veta av någon hemgång. Jag var alldeles för pigg och gladlynt. Andreas vispade bittert om i sin kaffedrink som han hade köpt. Lekte lite med grädden. Linda tittade osmakligt på. Hon var less. Även då natten hade pågått ett tag, var ljuset på himlen fortfarande lättsamt och behagligt. Det var inte alls mörkt ute.
De allra flesta jag hade kommit dit med från början, funderade alltså på att dra sig hemmåt.
Jag sökte mig till Leila och Angelica. Två damer som trots tidpunkten och den hektiska kvällen var ovanligt alerta och medgörliga. Även då deras klänningar samlat på sig olika slags fläckar i form av rödvinsstänk och stelnade vätskor, så var de båda fortfarande mycket söta och hade klarat sig bra. Vi stod en grupp nu vid vasaplan, och försökte sätta upp planer till hur vi skulle föra kvällen vidare någon annanstans. Många obekanta ansikten flockades runt mig. Jag samtalade med en lång, kostymklädd herre med häpna ögon som jag fick veta heta Olle. Olle var vänskaplig och lätt att bekanta sig med. Vi hade nog setts förrut, konstaterade vi. Olle hade en vän som hette Johannes. Johannes var också medgörlig och hade ambitiösa framtidsplaner. Han var djupt engegerad inom ekonomi, och lade fram en längre utläggning om sina framtidsplaner utomlands och hur hög intelligens han hade ärvt från sin klipska, jordnära mor. Han betonade dock att han inte använde intelligensen till fullo, och att det är därför betygen ser ut som de gör. Jag gillade Johannes väldigt direkt. Även Olle.

Sedan gick det väldigt snabbt. Plötsligt låg jag i skuffen på en bil och blev bortförd. Bortförd till okänt ändamål. Jag blickade ut på den molniga, nattkylda himlen. Molnen hade skingrat sig lite, och morgondagen skulle säkert bjuda på en lika gassande sol som det var idag. Jag hörde hur de skrattades och tjoades i framsätena på bilen. Var föraren nykter? Är det långt dit vi ska? Vars ska vi?
Det var svårt att ge svar på mina egna frågeställningar, där jag låg ihopträngd baktill i skuffen. Men det spelade ingen roll. Jag hade bestämt mig för att följa med den här gruppen med trevliga, intressanta människor.
Jag bestämde mig för att följa med och lära känna alla dessa människorna, som jag visste bland annat bestod av den där Johannes och den där Olle.
Angelica följde också med. Hon såg som vanligt väldigt hemmastadd och road ut. Hennes omsorgsfullt uppsatta hår hade fortfarande bibehållit sin stadga och form. Hon såg hoppfull och nyfiken ut, och var tyst och koncentrerad medan hon sög in sig alla nya intryck. Hon bekymrade sig en aning om huruvida hon skulle bli mottagen på bussen dagen därpå. Med balklänning och allt. Hon befarade att hon skulle kanske skulle bli utskrattad och nertittad. Kanske få en och annan nedsättande kommentar slängd emot sig.
"-HAHA HÖRRNI KOLLA! EN TJEJ MED EN BALKLÄNNING SITTER DÄR BORTA! DET KAN MAN INTE HA JU! INTE PÅ BUSSEN JU! HAHA!".
Men jag tror att det löste sig på något vis.    

02.40
Jag fick veta att vi till slut hade hamnat på Sofiehem, av chauffören.
Mitt i Sofiehem alltså. Där ser man.
Jag granskade det hus som vi var påväg att kliva in i. Det var stort, och rymligt. Hallen, köket och vardagsrummet satt liksom ihop, med snygg inredning och med många fönster. Jag vill inte vara osocial och timid, så jag beslöt mig för att stifta bekantskap med resten av den nyfunna folkskaran.
En man i skaran hette Bror. Han tyckte jag var vansinnigt intressant. Med en välsittande svart keps med en logotyp som avslöjade hans intresse för motorer, så beslöt jag mig för att hälsa på honom och berättade mitt namn. Han hade ganska fettigt hår, i lagom längd, och det liksom föll in i hans stil, som jag säkert tror var ett medvetet val från hans sida. Jag fick intrycket av att det var en lugn, givmild människa. Även då han till sättet var lite tillbakalutad och försynt, så var han inte alls blyg eller stillsam. Nej, tvärtom.
På sina 23 år så hade han bland annat hunnit med att vara med i TV-programet körslaget. Bara en sådan sak. Jag bad han ge mig ett smakprov på sin talang. Mycket riktigt så var han en oerhört duktig sångare. Jag kom på mig själv med att bli lite inspirerad. Jag ville också kunna sjunga sådär bekymmerslöst och välklingande.

03.00
Vi satt en folkskara runt ett rundat bord vid vardagsrummet. Det fanns vin. Vin i mängder. Jag och Angelica drack bra mycket vin. Jag spexade mig lite och svepte hela vinglaset i en enda klunk. Jag var på det humöret att jag ville imponera. Bror klappade ivrigt händerna i soffan och skrattade smittsamt med efter varje glas jag svepte. Jag utmanade min bordsdam, att svepa sitt vinglas.
Hon antag min utmaning, och klarade det bra.
Nästa rond, så svepte jag en ännu större mängd vin. Jag såg oberörd och van ut, trots att jag halsat uppemot en fyra glas. Jag tror att Bror var lite imponerad. Jag kände mig stolt över mina insatser att häva vin. Jag gick lättsamt upp och ursäktade herrskapet med att jag skulle ta en liten besträckare. Jag försökte gå så rakt och obrytt som möjligt. Vinglade dock till litegrann vid tröskeln.
Jag gick ut till toaletten. Inne på toaletten så tvättade jag händerna grundligt, och tvålade in mig. Torkade händerna. Tittade på min välsittande kavaj. Drog ut vecken och sträckte på mig lite.
Några sekunder efteråt spydde jag som aldrig förr. Det bara flög i kaskader. Jag såg det i slowmotion. Det såg ut som en sån där chokladreklam, där man får se hur chokladen långsamt rinner ner i de där chokladskalen. Ja, ni vet, de där Lindh-reklamerna. Spyan hade en brunfärgad nyans, och den hade fått sig en tjock krämig konsistens där den vågade upp och ner i det vindstilla toalettvattnet. Ett lätt åtgärdat problem. Jag spolade ner det. Jag passasde på att tacka gud, att det inte hände tidigare, när jag satt och briljerade med mina vinsvepningar. Oj, vad jag skulle gjort bort mig.

04.00
Tiden yrade iväg. Efterfest när den är som bäst. Jag hade tappat fattningen om vars folk befann sig i huset. Ibland skymtade jag Angelica i någon vrå någonstans. Bror låg på soffan och gjorde sig hemmastadd. Någon tjej sprang in från balkongen och klagade på att hon inte hade cigaretter. Nere i källaren yrade Johannes kring och verkade ständigt på jakt efter något. Som att han hade placerat hundra saker i huset, fast glöm vars de var.
Jag satte mig ner i en soffa, och tog det lugnt. Samtalade med en tjej jag tyvärr inte minns namnet på. Hon oroade sig för vad som hände i rummet bredvid, som tydligen var låst. Jag hörde en manlig och en kvinnlig röst, och det lät lite som att var en dust där inne. En argumentation. Jag satte mig vid tjejen, och vi spekulerade ivrigt över vad som hände där inne. Vi hörde en duns. Vad hände?
Plötsligt slogs dörren upp, och ut kom Olle. Jag blev glad över att se Olle. Olle såg lite smått oroad och illa berörd ut, men han hade ett på något vis behållit ett visst lugn över sig. Slipsen var lite sned och åtdragen, och han hade en lite rufsigare frisyr.
Det som var lite av det konstigare slaget dock, var det faktum att han hade blod i ansiktet. Det såg ut som att blodet rann från örat. Eller från huvudet. Angelica kom kort därefter snabbt utlunkandes till undsättning, och jag tror Olle fick en väl utförd omplåstring. Jag tänkte att det som just hände, kanske inte behöver en fortsatt ifrågasättning. Vi lämnar det så. Jag fick ögonkontakt med tjejen bredvid mig, och hon såg ganska lättad. Jag vet inte vad hon trodde hände därinne. Men hon kanske trodde något värre.
Jag slank ut ur rummet, och förberedde mig för att sova. Det hade varit en händelserik förfest, bal, såväl som efterfest.
En händelserik dag.  

07.00
Tre timmar senare vaknade jag från min madrass. Stupfull och så in i helvete pigg. Jag raglade omkring, och kröp upp för trappan. Jag hade legat i en slags skrubb på nedervåningen nämligen. Jag avsökte rummen, och såg till min besvikelse att alla sov. De sov kors och tvärs, och två stycken hade liksom säckat ihop ovanpå varandra, i en underlig position. Olles mor var uppe och diskade. Jag hälsade på henne, och tog på mig mina kläder för att gå ut. Jag tog ett djupt andetag och såg mig belåtet omkring. Det var den balen det, tänkte jag stolt och skojfriskt. Om än med en viss ironisk underton.
Jag lunkade fram på Sofiehems soliga, asfalterade gator. Jag ville fortsätta festa. Jag var pigg och på toppen av mitt i humör.
Tre minuter senare, efter en optimistik bensträckare, så stannade jag till vid ett träd. Nej, jag var inte alls pigg förresten. Jag mår nog inte så bra heller, för den delen.
Jag spydde i några minuter vid trädet, sen lade jag mig ner, med ryggen mot trädets raspiga vägg. Jag var nu vansinnigt trött, kände jag helt plötsligt. Där, under trädet, spenderade jag mina närmsta tre timmar. Jag hörde cyklar rulla förbi, jag hörde fåglarnas diskanta kvitter. Jag hörde hur barn fnissade och hur mammor sa åt dem att sluta peka. Ibland nickade jag till, och kisade ut över Sofiehems tätbebyggda område. Jag fick ögonkontakt med en äldre kvinna som vattnade rabatten lite längre bort. Jag gjorde en ansats att vinka, och smålog lite falskt. Kvinnan tittade bort, äcklad av synen där jag satt och fylledregglade, finklädd från topp till tå. Kostymen hade dock fått sig en liten fläck. Eller, ja, flera.
Kostymen hade fått en ny färg.

10.00
Jag reste mig för att gå till närmsta buss och tittade på klockan.
Är den redan tio? Tio på dagen? Jaha där ser man. Vid den här tiden trilskades jag med flugan igår. Bara att göra det tog flera timmar.
Och nu, nu vet jag knappt var flugan är.
Utan fluga och utan bordsdam stegade jag gäspandes upp för busstrappan. Chauffören anmärkte att jag hade en smutsig kostym.
"Tack för påminnelsen", svarade jag lite väl spydigt.
Det var en lång, lång bussresa hem.

Och solen var varmare än aldrig förr.


Såhär såg jag ut precis efter jag hade kommit hem.

Idag så vaknade jag upp med en riklig mängd trötthet. Jag kände mig oförsvarligt ofrsäch och nästan lite dammig. Men när jag fick syn på mig själv i spegeln, så fnittrade jag nästan till av ungdomlig förtjusning. Min morgonfrisyr hade fått sig en otroligt häftig form. Jag kunde knappt tro det, av alla morgnar hittils av alla de år som jag har vaknat upp på samma vis, så har jag visset tittat i spegeln och betraktat den spretiga katastrof som brukar återfinnas på mitt huvud.
Men jag säger då det, idag var det ord och inga visor.

Det kändes lite trist att behöva duscha bort frisyren. Jag kommer aldrig få till samma tuffa frisyr igen. Men jag tog mig en bild. Som jag kan onanera åt i framtiden.


Jag ger den banne mig en

I sysslöshetens förtvivel så bestämde jag mig för att spela in en låt. Jag vill att det skulle vara en mycket speciell låt, kanske något som ingen någonsin har hört. Jag tänkte att, om man kanske skulle ta och rappa lite.
Jo, jag tar mig en rapp, tänkte jag.

Först sjöng jag. Jag tänkte att jag allt ville värma upp rösten lite. Det här funkar säkert jättebra tillsammans med någon gitarr eller något, tänkte jag där jag satt med micken i min vänstra hand.

Jag satte sen på ett tungt trumbeat med bongtrummor och började improvisera fram en text om hur jag satt på Teatercafét inne i stan, och om hur Dennis Rohlén slängde ut mig för att han tyckte att jag var störande.

Här har ni texten förresten:

DET HÄR ÄR EN LÅT SOM HETER NÅNTING
JAG HAR ALDRIG VARIT BRA PÅ NAMN
DET FINNS INGET ENKELT SVAR
BARA DOM ANDETAG DU TAR(jag vet inte, det kom bara automatiskt)

JAG GICK IN PÅ ETT CAFÉ IGÅR
DOM HADE DUKAT UPP BRA OCH SÅ FINT NI FÖRSTÅR
JAG HADE GÅTT DIT FÖR ATT MIG EN RUNDA
OCH SEN KOM NÅN KILLE OCH SA ATT "DU FÅR AVRUNDA"
JAG SA: "DU KAN DRA HÄRIFRÅN, FÖR JAG HAR JUST BÖRJAT KÄKA, DITT JÄVLA SPÅN"
KILLEN TITTADE PÅ MIG ETT TAG OCH SA: "DU, DU SKA PASSA DIG RIKTIGT BRA, FÖR MITT NAMN ÄR DENNIS ROHLÉN MIN VÄN OCH JAG ÄGER HALVA RESTAURA-ANGEN. JAG KAN FIXA UT DIG PÅ TVÅ RÖDA, SEN KOMMER DU INTE FÅ NÅN FÖDA.

Justet, här är min FINA LÅT :D

http://soundcloud.com/fredrikbostrom/l-ten-som-handlar-om-n-got-och

I helgen var det nattklubberi. Ett sådant där mjäkigt ställe med hög musik och bortkomna killar med tveksamma danser. Jag lurades inte av musiken, jag satte mig i en fåtölj och höll käften. Jag höll käften säkert hela kvällen. Sen pratade jag om koder i bibeln med en konspiratorisk karaktär.
Han berättade att allt finns skrivet i bibeln, och att world trade center var förutspått. Jag köpte det. Oj, vad jag köpte det.
Jag svepte min öl, och satte mig ner för att lyssna på hans intressanta utläggning i en timme. Sen for jag hem för att tänka på saken.

Dagen därpå blev jag klippt. Av min bror. Ja jävlar.

Vad sa du?
Du jag får fan se galen ut om jag vill.
Dra åt helvete eller?

Ser ni något speciellt?

Justet

Jag har lite skägg


Inget kan nog stoppa mig nu.


SKÄGG
-Glest på sina håll, men manligt?
Så in i helvette.

Ja, det är nästan bokstavligt.

Jag har försuttit mig i den här soffan en ohövligt lång tid. Jag avslog erbjudandet om att fara till nattklubben 5ive, av häpnadsväckande omotiverade själ.
Ja, det är verkligen ett kvällsligt lugn som råder.

Umeå Open är den givna samlingspunkten för Umeås ungdomar. Jag har inte övervägt att fara dit, måste jag säga. Det känns som en dålig investering, både för mitt leverne och min plånbok. Nej, sabla Umeå Open, jag avsäger mig det.
Umea Open får .
Jag var där förra året så jag har allt varit med i svängarna. Hektiska köer och halvdana artister. Hipsters med rufsigt hår och emos med näsringar. En Markus Krunegård som svänger loss på scenen.
Ett vinnande koncept.

Det jag övervägde att göra ett tag är att fara till någon källare med intentionerna att ta det lugnt.
Men jag missade bussen, oturligt nog. Den möjligheten förbisågs. Förbannat, tänkte jag.
Så nu sitter jag och ser på TV och äter en apelsin. Den är sur. Jag skär in naglarna i apelsinskalet och slås av hur stark doften är. Det vita underhöljet i apelsinen smulas ner på mattan, och jag använder fötterna för att skjuta in det under soffan. Det är en avdankad och urmustad stämning. Jag känner mig tillplattad och obetydlig.
Dolmio-reklamen svicshar förbi TV-skärmen. Är den där tomatsörjan verkligen något att ha, reflekterar jag snabbt.
Det är väl ungefär som ketchup?

Jag löjlar mig. En löjlig grimas.

Det luktade svett och bromsspår(en distinkt doft, för oerfarna) efter de intensiva minuterna, där vi stod och grabbade oss framför kameran. Vi vevade med armarna, låtsades spela på instrumenten, och rörde oss manligt för att få ett slutresultat i form av en musikvideo - till en egenkomponerad låt.

Ja oj vad det grabbades. Såhär såg det ut, när vi själva tyckte att det inte kunde bli så mycket bättre:







Andreas(bilden ovan) tyckte det  var ett makalöst roligt projekt. Att spela in en musikvideo. Han fnittrade så fort kameran började rulla, och hade sig en rolig stund framför den svårflirtade kameramannen. Jag tyckte nog trots det, att Andreas stundvis var lite oengegerad, och svåråtkomlig.
"-GÅ NER PÅ KNÄ", skrek jag bakom kameran. Jag ville att han skulle ge mig mer. Det här skulle bli en bra musikvideo En fantastisk sådan.

När vi fyra grabbiga grabbar var som mest upptagna och fokuserade, så smällde dörren upp till den lilla källaren. Syre från utsidan sipprade in genom den tunna springan från dörren, den dunkla lokalen lyste upp och, vi kände oss nakna. Tagna på sängen. Dammet från golvet blåste upp av dörren och vi hostade i kör. Vi var som fyra väsen där inne i mörkret, insugna av mörkret. Utstängda från omvärlden.
In genom dörren kom det tre tjejer. Där stod vi, i läderbyxor och solglasögon. Vi blev paffa och kraftigt överrumplade. Det här hade vi inte räknat med. Nu kände vi inte oss så grabbiga längre.

Det som från början varit en tuff, läcker och häftig idé förvandlades nu på några sekunder till ett barnsligt och svårförståeligt påhitt. Till och med andreas, som hade preparerat med läderbyxor, förlorade sin egenfunna grabbighet.
Han satte sig ner och blev Fjantreas. Han satt och ojade sig över att läderbyxorna var tajta, och att de skavde på fel ställen. Han gosade in sig med en av de tre kvinnor som hade ställt till med den nyartade stämningen i rummet.

Jag stod och stirrade ut över rummet. Lika konfunderad som nedslagen.



Linda hånflinade. Här skulle det inte bli en musikvideo inte. Det blir inte samma sak med tjejer i rummet. Allt som vi gör sen blir befläckat med deras tjejighet. Det kan ju inte gå till såhär.

Det blev inte bättre av att visa var mer svårtydliga och retsamma. Lite av rummets översittare.
Klara vässade in blicken i kameralinsen. Hon räckte ut tungan.
Det var som markering - stäng av kameran eller dra åt helvete. Sluta lek.



Ser ni vad mycket tjejer det kom?
Vi tänkte att vi kunde utnyttja tillfället, och i utbyte för att de fick vara där och titta på, så skulle de i gentjänst dansa i våran video. De vill de inte.

De satte sig i ett hörn och fnittrade. Precis som Lisa här nere gjorde. Flera gånger.






MUSIKVIDEOINSPELNING
-När de gick återfick vi våra manliga krafter, och det blev faktiskt riktigt bra.

Direkt efter inspelingen gick jag hem och gjorde den här posen i kameran. Jag tittade på bilden efteråt och såg att jag minsann fortfarande var manlig. När jag stolt visade upp bilden för min mor, så tyckte hon att jag borde duscha och tvätta håret. Mest för att jag luktade hänsynslöst dåligt.

Jag är tveksam. Jag drar mig. Jag försöker flyr undan.

Dålig stil, är vad det är. Dålig stil av mig. Men tänk om man skulle börja skriva lite smått igen? Skulle det inte vara lite trevligt?

"Jag är tillbaka", skrev jag förrut. Ja, något sänär - det var ren och skär lögn. Båg och myt.
Ja, det är förkastligt. Det är omåttligt uppkäftigt.
Men tänk om man bara skulle sopa det förgågna under mattan, och börja skriva igen lite smått?
Få saker och ting i rullning.

För jag är lite sugen.
Ta mig i kragen, är vad jag ska göra. Som på bilden ovan där har jag till och med knäppt den högsta knappen på skjortan.
Nu jävlar!

COMEBACK
-Ni är välkomna tillbaka!

Nu är jag lite bångstyrig. Ni får vänta lite till, tills jag börjar skriva bra inlägg igen. Kanske imorgon.