fbostrom

Jag ler som en GALNING
(Som en fullständig galning).



Jag gör en ansats till att vinka



Jag hade ett sms på mobilen. Ett sms som var helt orört av mig. Så extremt orörd och oöppnad.
Det är så intressant det där, hur euforisk och nyfiken man kan bli av den lilla gula ikonen i högra hörnet på displayen, som föreställer ett förslutet brev. Jag navigerade mig fram till inkorgen, och öppnade det. Det hade kommit fram 23.43. Med nyfikna och oskuldsfulla ögon så läste jag igenom meddelandet blixtsnabbt. Jag tyckte nog att det här meddelandet, var lite speciellt. Det här meddelandet var som kryptiskt och svårtydligt på något vis.
Det stod: Jävla fitta!
Jag förstod nog vad personen i fråga syftade på, med det här olustiga meddelandet. Jag ville inte svara. Jag stoppade ner mobilen i fickan igen.
3 minuter senare så spratt telefonen till igen. Den där gladlynta sms-tonen ljöd igen. Ett till sms! Vad spännande!
Samma vissa igen. Menyn. Inkorgen. Öppna.
Nu stod det: Fy fan!
Samma nummer också.
Det var tydligt att den här sms-avsändaren sökte efter att vara provokativ. Han ville få fram odjuret i mig, framkalla mitt innerliga monster. Han ville att jag handlöst skulle gå ner på alla fyra och vråla i ren desperation. Men det gjorde jag inte. Jag var kvar i samma tillstånd. Jag såg förbi hans nästan tragiska försök till att få mig sorgsen. Sorgsen och otillräcklig.
Martin lyckades helt enkelt inte. Inte den här gången.

En timme tidigare, så var vi inne i ett ganska rymligt litet hus på Röbäck. Förfest. Det var många okända ansikten, även fast stämningen var väldigt tilltalande och lättsam. Det var alltså hemma hos Fanny.
Jag kom på mig själv med att nästan direkt vid min ankomst, gå till köket. Jag såg en kladdkaka. Den var så obeskrivligt välsmakande. Jag tappade fokusen totalt. Jag glömde fullständigt bort att dricka min sprit. Jag stirrade på kakans perfekta och välgräddade ytskikt. Så vacker. Och god. Chokladen hade smält lite på toppen, och bildade ett rinnande lager. Jag tittade häpet på alla som gick och åt ifrån den. Förstod de inte att den var min? Jag står ju vid den av en anledning. Jag har ju markerat kakan. Den var ju min. Ingen annans. Jag ville slå dessa klåpare på handen, och säga FY SKÄMS. Rör inte min jävla kaka. Stick och brinn. Våldför dig inte på den här perfekt utformade chokladbakelsen. Då har du med mig att göra, din jävel.

Jag blickade ut över vardagsrummet. Jag begrundade alla konverserande människor, som satt fördelade i olika soffgrupper. De skreks och skrattades i förtjusta tillrop. De var inte så många tjejer, noterade jag efter ett tag.  Inte för att jag medvetet hade finlänsat rummet, men det var ju väldigt många killar. Samspelet av alla basrösterna satte nästan hela rummet i gungning. Det var alltså väldigt många killar, som var tvugna att slåss över samma byte. Kivas över samma flicka. Flickorna, var i det här fallet alltså omkring fem stycken. Sex på sin höjd. Medans killarna däremot var omkring tolv. Kanske tretton.
Lite tryckt stämning var det allt, där i sofforna. Killarna flamsade och bar sig åt för att få sina honor att reagera. Deras succé var väl sådär. Jag hade ännu inte sett till husägaren, Fanny. Helt plötsligt, så svischade hon smidigt in i köket. Även fast hon var påtagligt berusad, så förde hon sig liksom nätt och obekymrat. Kanske pågrund av hennes bakgrund inom idrotten, vad vet jag. Vi fick ögonkontakt, och hon sa någonting. Jag gissade på att de var ett hej, och jag hälsade glatt tillbaka. Det var nog lite svårt att höra igenom de där sluddrande uttalsfelen som alkoholen hade tagit fram. Men jag tyckte att det bara var lite charmigt!

Jag tittade återigen ut mot vardagsrummet. Killarna och tjejerna satt nu lite närmare varandra och lyssnade på musik. De var inte så många nu, som satt i soffan. Det var tre killar och två tjejer. Jag tyckte nog att det var två av dessa killar, som påvisade sig vara lite tävlingsinriktade. De kanske hade siktat in sig på samma tjej. En av dem valsade nu iväg till toaletten. Han kanske skulle öva in en charmig kommentar framför spegeln.
Nu gick saker och ting snabbt.
De resterande som satt kvar i sofforna hoppade nu helt plöstligt på varandra. De kunde inte hålla sig. De rullade sig runt hånglandes och omfamnandes. Två dunsade kramandes ner i marken. Någon tappade sitt glas och spillde resten av sin öl så att det sjönk in i mattan. De sista två sprang in i köket och satte sig gränsle över disken för att grovhångla. Porslinet som fanns i skåpen ovanför dem skallrade. Besticken i lådorna nedanför rasslade. Det var ett häftigt och rörligt hångel. Kladdkakan, som jag tyckte om, mosades. Ett nyöppnat cornflakespaket flög ner och spred en hinna av krasande flingor över hela köksgolvet. Vi andra som stod i köket tittade förbryllat över händelserna. Vad händer? Ser vi rätt?

Ljudet av toalettdörren som öppnades. Ljudet av den tredje killens klampande steg till vardagsrummet. Ljudet av hans häpna skrik "VAD FAAN?!". Synen av han pekandes förvånat på de grovhånglande paren. Ljudet av hans suckande besvikelse och nederlag. Det här gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Tänk vad ett toalettbesök kan förstöra. Vi som stod i köket - Martin, Alex, William, Carro, Kocko och jag strövade ut. Det var dags att fara till nattklubben. Vi lämnade orgien och vandrade ut i kylan mot våra transporter.
Ja justet, Martins bistra sms som jag fick senare på kvällen berodde på att han förlorade sten-sax-påse med mig om vem som skulle få skjuts till nattklubben. Det var en förlust som hette duga.

Och så är han en ganska dålig förlorare.


På grund av tidsbrist och sådant så sätter jag bara plus på tre stycken åt gången numera! Festvärdar kommer först!

MARTIN DAHLBERG
-Flikade ganska omgående in kommentarer om min nya frisyr. Han tog på håret och lutade sig fram viskandes: "Mannen. Det är alldeles för kort". Jag roades av hans framfusiga ärlighet. Han bjöd på sin starkaste sprit. Han påminde mig om att jag mer än ofta hade blivit bjuden på hans sprit, och att jag står i tjänst till honom. "You owe me one", sa han.
Han kom senare tillbaka med ett annat uttalande under kvällen. Han hade ändrat sig.
"You don't owe me ONE. You owe me a fuckin BILLION", sa han. Han skrattade åt sin egen lustighet, och strövade iväg mot köket.

FANNY JUTERED
-Hon skötte sig bra, och med ett fint hus och tillsammans med ett städat yttre så hade hon alla förutsättningar att få kvällen på hennes sida. Hon lyckades dock inte lura vakten vid ingången i hennes försök att ha ett nyktert intryck. Hon fick nog gå ett par varv runt byggnaden. Jag vet inte riktigt om hon någonsin lyckades ta sig in. Man kan bara hoppas på ett lyckligt slut!

CAROLINE FORSNER
-Man pratar länge och väl om ett ämne, där hon är riktigt skarpsinnad. Hon besitter vettiga åsikter och relevanta ståndpunkter. Man tittar bort, i ungefär tre sekunder. Man tittar tillbaka på henne. Hon är så onykter att hon kryper på alla fyra. Man undrar, hur gick det här till? Från sylvass ordväxlare till primitiv urinvånare under loppet av tre sekunder. 
Fast alla vet ju, att det är ALEXANDERS fel.