fbostrom

ALEXANDER AROCH får
-Lite avdrag, för att han på ett ganska oförskämt sätt utfodrade order till alla oss inbjudna. Pekade med hela handen. Satte tydliga gränser.
Det blev efter ett tag både blött och slaskigt i trappan, på grund av att folk badade och hade sig i snön, efter de hade bastat färdigt. Det var alltså ett ständigt rännande och dunsande, med blöta fötter som då och då smattrade mot träytorna i den trånga trappuppgången.
I Alexanders hänsynslösa krav ingick det alltså att det var vi som var inbjudna, som skulle torka upp all den blöta avsöndring som under festen hade fördelats friskt över husets alla golv och ytor.
När man granskade hans bestämda tonfall närmare, så kunde man tyda på hans röst att han själv på riktigt TYCKTE att det faktiskt var VÅR SKYLDIGHET att städa. Vad hände med den gamla goda gästfriheten? Va? Nej, skärpning. Som man bäddar får man faktiskt ligga, Alexander.

CAROLINE FORSNER får
-Caroline var mycket duktig. Hon var även snäppet vassare. Hon hade ju trots allt inga auktoritetsproblem, i kontrast till sin pojkvän Alexander. Det här vet ju alla att det givetvis är till hennes fördel. Trots en något ragglig gångstil och sluddrigt uttal mot slutet, skötte hon sig generellt oklanderligt. Hon flackade även med blicken under flera tillfällen, så vissa kommunikationssvårigheter hade hon ju. Men det registrerar jag endast som ett mindre snedsteg.
En oförglömlig insats.

LINDA ELBAHRI och ANDREAS JOHANSSON får
-Förvisso inte värdar, men nog betedde de sig besynnerligt alltid. De bestämde sig för att sova igenom hela festen. De smög i ett tidigt stadie iväg från sällskapet och letade upp en säng för att göra sig hemmastadda. Sen sov de, i hela fem timmar - alltså trehundra minuter.
Jag störde mig på deras otacksamma uppförande och gjorde en ansats att väcka dem. Andreas gav mig ingen respons. Jag kunde inte riktigt se om han andades.
Linda vaknade abrupt ur en djup sömn och bemötte mig med både avsky och förakt, ihopvävt till ett enda sömndrucket hat. Jag ryckte till. Hon väste mot mig, likt en vild förvildad kobra ute i den hettande öknen.
Jag vågade inte gå fram och titta till den möjligen framlidne Andreas puls.
Jag avvaktade. Jag kände att jag blev nervös, kände mig illa till mods. Hur skulle det här sluta?
Det slutade med att jag besvarade Lindas besvärliga attityd med en klassisk reträtt. Inte ville man råka illa ut.
Det enda pluset som ingår i betyget går till Andreas, som hade en väldigt, ja, neutral inställning till mina väckningsförsök.

Nästa inlägg: mer ingående om den speciella festen