fbostrom

Poserings-bild:
- Du når inte riktigt ända fram genom kameran.
Men du har potential.




"-Vi måste börja gå snart!", utropade en hetsig Marianne. "-När den långa visaren är på tre, så måste vi börja gå!".

Klockan närmade sig sakta men säkert kvar över nio, och där satt vi: tio stycken personer på en soffa, inklämda i en lägenhet - på 3 kvadratmeter.
Det var Måndag. Två dagar innan skolan började, efter ett välbehövt jullov. Jag tittade mot det enda fönstret i lägenheten, och fixerade blicken på det frostiga glaset. Det var kallt ute.
Julölen, vars prislapp hade blivit nedsatt till det nästan löjliga 20 kronor, var ett givet förfestarvirke. Jag tänkte snabbt, att det var lite tråkigt att en så traditionellt ädel och finslipad dryck, vars recept tagit generationer att färdigställa, nu på ett hänsynslöst sätt missbrukas av oss. Vi är den yngre förlorade generationen, som inte uppskattar smak, och klass. Vi uppskattar fylla.
Alla satt och tokdrack, av den skummiga julölen. Särskilt Klara. Jag sneglade på Klara. Hennes karaktäristiska skrattgropar var som bortblåsta, och hon hade en tom blick. Hon hävde i sig den avdunstade julölen med rutinerat automatiska rörelser, och det dröjde inte länge tills hennes snörpta mun sakta men säkert började dra sig uppåt. Det var som att allting tilljusnade för henne, som att hon fått en uppenbarelse. Hon såg så lycklig ut. Och lite vinglig.
"-Nej, nu måste vi gå!", utropade Marianne. Rösten skärde sig nästan, så långt hade frustrationen kommit. Hon hade en poäng. Puben stänger ju elva, och man vill ju kunna vara där minst en timme, för att verkligen kunna suga åt sig och memorera kvällen.
Kim, som länge suttit bredvid mig, beredde sig för att kliva upp. Hon klev lite för hastigt uppåt. Hon råkade spilla lite öl på mitt vänstra knä, och tittade på mig med stora förskräckta ögon.
"-Blir det minus nu?", undrade hon. Jag suckade tungt.

För ni som inte har förstått det, så har jag på senare tid satt lite betyg på mina vänskapskretsar. Hur de sköter sig, till exempel. Det som från början var tänkt att vara ett lekfullt skojfriskt litet skämt, har nu för många förvandlats till blodigt allvar. Alla vi ha plus. Ingen vill ha minus. De bjuder på godis, de säger charmiga komplimanger. Allt för att ligga bra till inför betygsättningen.
Det finns en princip som passar ganska bra in i sammanhanget. Den vanligaste versionen går såhär: Bara för att du får underkänt i ett ämne, är du inte underkänd som människa.
Jag säger tvärtom.
Bara för att du får MVG i ett ämne, betyder det inte att du är bättre som människa.
Du kan vara en riktig jävla skithög. Du kan vara den sämsta personen som någonsin levt.
Jag kommer iallafall sätta betyg på dig.

Den stora klungan som vi var, på 10 personer, närmade sig den pub där vi skulle tillbringa kvällen. Det knarrade härligt i snön när man trampade ner den, och alla var på ett glatt humör. Alla såg verkligen fram emot det här.
Ungefär tolv meter ifrån ingången, blev det knäpptyst. Någon blev lite darrhänt. Någon började vissla lite nervöst, utan att lyckas träffa några toner.
Jag begrundade trappan. Snötäcket som hade laggt sig över trappstegen hade inga tecken på andra människors trampmärken, och det var oroväckande mörkt i alla fönster.
"-VA?", utropade någon.

Det var stängt. Paniken spred sig som en löpeld genom den lilla samlingen. Linda, som kände sig lite ansvarig, försökte hålla masken. Hon gick med ett tvingat leende upp till dörren, för att verkligen försäkra sig om vad som just hänt. Hon tog på handtaget, och drog. Det var fortfarande stängt. Hon läste på lappen. "STÄNGT UNDER HELA JANUARI". Jag sneglade lite på Lisa, som stod bredvid mig. Hon hade någonting drömskt i blicken.
Istället för att reagera ledsamt och nedstämt som de övriga i samlingen, så gick hon med bestämda steg mot trappuppgången. Alla följde henne med blicken, långsamt och metodiskt.
Hon ställde sig högtidligt längst upp på trappan. Hon harklade sig, och tittade omkring sig. Hon började tala.
"-INGA SURA MINER!", började hon. Vi tittade på varandra. Marja himlade med ögonen, och suckade. Det här kanske händer ofta, tänkte jag. Att Lisa tar varenda tillfälle som ges för att hålla tal. Det var fortfarande helt tyst.

Lisa höll en ganska fin och vältalad utläggning om att man inte ska vara ledsen, och att man ska se livet från den ljusa sidan. Hon berättade även om att det fanns två möjliga pubar till, som hon med all säkerhet trodde var öppna. Vi var de dumma otänkande fåren, hon var våran fåraherde. Hon antog nu officiellt ledarrollen, utan att någon ifrågasatte. Skönt med lite struktur, tänkte jag.
(Nu visade sig det att dock båda pubarna stängda, men idén var god. Det slutade med att vi gick hem till lägenheten igen. Och åt hamburgare.)




Jag hade tänkt att inte ge betyg till någon av er. Men ni pratar om det så mycket. Jag känner mig manad. Och lite sugen.

KIM JAKOBSSON
-Visade sig vara lite lätt paranoid hela kvällen. Stor rädsla för att få minus. Annars trevlig, och väldigt lättsam. Enkel att göra med. Om än lite kvar till full pott, så är det en verkligt stark trea. Potentialen finns där helt klart, och att hon blir väldigt söt när hon blir nervös och rädd råder det inga tvivel om.

KLARA HOLM 
-Hade små roande historier på lager, bland annat om hur lättpåverkad hon var av julölen. Stundvis trallandes på opera, hennes tonomfång - över all kritik. Hennes sarkastiska undertoner lyste inte alltid igenom, vilket kvarlämnade en del pinsamma tystnader. Förde väldigt stabila dialoger, men de saknade konsistens ibland, och de kunde ibland bli lite väl av de oförstådda laget. Annars en mycket fin prestation.

MARIANNE AHNLUND
-Hade stort överläge i början, hon kändes uppstyrd och ordentlig. Kändes som att hon hade koll på läget. Även fast hennes ledarroll senare blev lite lätt omskakad av Lisas hjältedåd, så höll hon sig fastklamrad tätt intill. Hennes skratt var även mycket lustigt. Ett bokstavligt "IIIHIHIHIHIHIHIHIHI" ekade stundtals igenom hela lägenheten.
Hon hade egentligen hela kvällen på hennes sida, men hennes tidiga hemfärd tog bort chanserna för de större betygen. Vad hennes tidiga hemfärd berodde på, visste ingen. Absolut ingen.

MARJA LINDSTRÖM
-Hörde helt klart till de som var bland de starkare i startfältet. Med ett gott humör, och ett skratt som på ett väldigt oväntat sätt utbröt under den senare delen kvällen - och som visade sig vara väldigt egenartat.
Skrattet i kombination med Mariannes, vidareutvecklades till en ytterst lustig våg av ljud, där man blev häntagen av vilka läten människor är kapabla till att utstöta. Hade också trivsamma små anekdoter om den forna Frasse-tiden. Höll en jämn linje; inget storartat, inget under kritik.

LISA JÖRGENSEN
-Oj, det är så nära. Så himla nära. Men det krävs lite mer. Lite mer krävs det, för att få grabba tag i de där fem plussen. Kunna slå sig om bröstet och skrika, att man duger som man är. Att man duger mer, än vad man är. Man har fått fem plus av Fredrik.
Hennes ihopsamling av oss nio levande frågetecken var ju såklart ett magiskt tillfälle i sig. En karisma som fullständigt översköljde oss med en brilljant våg att självförtroende.
Snubblar lite på mållinjen, för att hon helt enkelt ledde gruppen på villospår. Istället för att inse det faktum att hoppet är ute, så erinrade hon både sig själv och oss andra att det fanns bättre tider att vänta. Så var ju inte fallet. De lite lätt falska förhoppningarna som hon gav oss, gör så att jag vemodigt skrapar bort det där sista plusset.
Men nära var det. Åh, så nära.

MARTIN O ALEXANDER O WILLIAM ( )
-Va? De är mina Homboyz! Parentesen är där, för att det inte är "riktiga poäng". De här är mer av karaktären "sympati-poäng". De var där så kort.
Håll till godo ändå, grabbar.


Nu får det räcka.
Till er som jag glömde; er tid kommer. Säkert. Någon gång.
Om den inte redan har varit. Hehe.