fbostrom

Jag ler som en GALNING
(Som en fullständig galning).



Jag gör en ansats till att vinka



Jag hade ett sms på mobilen. Ett sms som var helt orört av mig. Så extremt orörd och oöppnad.
Det är så intressant det där, hur euforisk och nyfiken man kan bli av den lilla gula ikonen i högra hörnet på displayen, som föreställer ett förslutet brev. Jag navigerade mig fram till inkorgen, och öppnade det. Det hade kommit fram 23.43. Med nyfikna och oskuldsfulla ögon så läste jag igenom meddelandet blixtsnabbt. Jag tyckte nog att det här meddelandet, var lite speciellt. Det här meddelandet var som kryptiskt och svårtydligt på något vis.
Det stod: Jävla fitta!
Jag förstod nog vad personen i fråga syftade på, med det här olustiga meddelandet. Jag ville inte svara. Jag stoppade ner mobilen i fickan igen.
3 minuter senare så spratt telefonen till igen. Den där gladlynta sms-tonen ljöd igen. Ett till sms! Vad spännande!
Samma vissa igen. Menyn. Inkorgen. Öppna.
Nu stod det: Fy fan!
Samma nummer också.
Det var tydligt att den här sms-avsändaren sökte efter att vara provokativ. Han ville få fram odjuret i mig, framkalla mitt innerliga monster. Han ville att jag handlöst skulle gå ner på alla fyra och vråla i ren desperation. Men det gjorde jag inte. Jag var kvar i samma tillstånd. Jag såg förbi hans nästan tragiska försök till att få mig sorgsen. Sorgsen och otillräcklig.
Martin lyckades helt enkelt inte. Inte den här gången.

En timme tidigare, så var vi inne i ett ganska rymligt litet hus på Röbäck. Förfest. Det var många okända ansikten, även fast stämningen var väldigt tilltalande och lättsam. Det var alltså hemma hos Fanny.
Jag kom på mig själv med att nästan direkt vid min ankomst, gå till köket. Jag såg en kladdkaka. Den var så obeskrivligt välsmakande. Jag tappade fokusen totalt. Jag glömde fullständigt bort att dricka min sprit. Jag stirrade på kakans perfekta och välgräddade ytskikt. Så vacker. Och god. Chokladen hade smält lite på toppen, och bildade ett rinnande lager. Jag tittade häpet på alla som gick och åt ifrån den. Förstod de inte att den var min? Jag står ju vid den av en anledning. Jag har ju markerat kakan. Den var ju min. Ingen annans. Jag ville slå dessa klåpare på handen, och säga FY SKÄMS. Rör inte min jävla kaka. Stick och brinn. Våldför dig inte på den här perfekt utformade chokladbakelsen. Då har du med mig att göra, din jävel.

Jag blickade ut över vardagsrummet. Jag begrundade alla konverserande människor, som satt fördelade i olika soffgrupper. De skreks och skrattades i förtjusta tillrop. De var inte så många tjejer, noterade jag efter ett tag.  Inte för att jag medvetet hade finlänsat rummet, men det var ju väldigt många killar. Samspelet av alla basrösterna satte nästan hela rummet i gungning. Det var alltså väldigt många killar, som var tvugna att slåss över samma byte. Kivas över samma flicka. Flickorna, var i det här fallet alltså omkring fem stycken. Sex på sin höjd. Medans killarna däremot var omkring tolv. Kanske tretton.
Lite tryckt stämning var det allt, där i sofforna. Killarna flamsade och bar sig åt för att få sina honor att reagera. Deras succé var väl sådär. Jag hade ännu inte sett till husägaren, Fanny. Helt plötsligt, så svischade hon smidigt in i köket. Även fast hon var påtagligt berusad, så förde hon sig liksom nätt och obekymrat. Kanske pågrund av hennes bakgrund inom idrotten, vad vet jag. Vi fick ögonkontakt, och hon sa någonting. Jag gissade på att de var ett hej, och jag hälsade glatt tillbaka. Det var nog lite svårt att höra igenom de där sluddrande uttalsfelen som alkoholen hade tagit fram. Men jag tyckte att det bara var lite charmigt!

Jag tittade återigen ut mot vardagsrummet. Killarna och tjejerna satt nu lite närmare varandra och lyssnade på musik. De var inte så många nu, som satt i soffan. Det var tre killar och två tjejer. Jag tyckte nog att det var två av dessa killar, som påvisade sig vara lite tävlingsinriktade. De kanske hade siktat in sig på samma tjej. En av dem valsade nu iväg till toaletten. Han kanske skulle öva in en charmig kommentar framför spegeln.
Nu gick saker och ting snabbt.
De resterande som satt kvar i sofforna hoppade nu helt plöstligt på varandra. De kunde inte hålla sig. De rullade sig runt hånglandes och omfamnandes. Två dunsade kramandes ner i marken. Någon tappade sitt glas och spillde resten av sin öl så att det sjönk in i mattan. De sista två sprang in i köket och satte sig gränsle över disken för att grovhångla. Porslinet som fanns i skåpen ovanför dem skallrade. Besticken i lådorna nedanför rasslade. Det var ett häftigt och rörligt hångel. Kladdkakan, som jag tyckte om, mosades. Ett nyöppnat cornflakespaket flög ner och spred en hinna av krasande flingor över hela köksgolvet. Vi andra som stod i köket tittade förbryllat över händelserna. Vad händer? Ser vi rätt?

Ljudet av toalettdörren som öppnades. Ljudet av den tredje killens klampande steg till vardagsrummet. Ljudet av hans häpna skrik "VAD FAAN?!". Synen av han pekandes förvånat på de grovhånglande paren. Ljudet av hans suckande besvikelse och nederlag. Det här gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Tänk vad ett toalettbesök kan förstöra. Vi som stod i köket - Martin, Alex, William, Carro, Kocko och jag strövade ut. Det var dags att fara till nattklubben. Vi lämnade orgien och vandrade ut i kylan mot våra transporter.
Ja justet, Martins bistra sms som jag fick senare på kvällen berodde på att han förlorade sten-sax-påse med mig om vem som skulle få skjuts till nattklubben. Det var en förlust som hette duga.

Och så är han en ganska dålig förlorare.


På grund av tidsbrist och sådant så sätter jag bara plus på tre stycken åt gången numera! Festvärdar kommer först!

MARTIN DAHLBERG
-Flikade ganska omgående in kommentarer om min nya frisyr. Han tog på håret och lutade sig fram viskandes: "Mannen. Det är alldeles för kort". Jag roades av hans framfusiga ärlighet. Han bjöd på sin starkaste sprit. Han påminde mig om att jag mer än ofta hade blivit bjuden på hans sprit, och att jag står i tjänst till honom. "You owe me one", sa han.
Han kom senare tillbaka med ett annat uttalande under kvällen. Han hade ändrat sig.
"You don't owe me ONE. You owe me a fuckin BILLION", sa han. Han skrattade åt sin egen lustighet, och strövade iväg mot köket.

FANNY JUTERED
-Hon skötte sig bra, och med ett fint hus och tillsammans med ett städat yttre så hade hon alla förutsättningar att få kvällen på hennes sida. Hon lyckades dock inte lura vakten vid ingången i hennes försök att ha ett nyktert intryck. Hon fick nog gå ett par varv runt byggnaden. Jag vet inte riktigt om hon någonsin lyckades ta sig in. Man kan bara hoppas på ett lyckligt slut!

CAROLINE FORSNER
-Man pratar länge och väl om ett ämne, där hon är riktigt skarpsinnad. Hon besitter vettiga åsikter och relevanta ståndpunkter. Man tittar bort, i ungefär tre sekunder. Man tittar tillbaka på henne. Hon är så onykter att hon kryper på alla fyra. Man undrar, hur gick det här till? Från sylvass ordväxlare till primitiv urinvånare under loppet av tre sekunder. 
Fast alla vet ju, att det är ALEXANDERS fel.

Min dag.

06.50 - Vakna klockan tio i sju:
07.30 - Springa till bussen:
08.20 - Första lektionen(Musik):
10.00 - När jag sjöng låten deidres samba:
10.45 - När jag fick veta att det var fisk till lunch
13.23 - Talet jag höll om NATO på samhällskunskapen:
12.04 - När mattanten såg att jag missade papperskorgen när jag kastade skräp:
14.35 - Utskällningen jag fick för att jag hade spelat in konstiga ljudspår till våran projekt-låt:
16.10 - Hemfärden:
20.30 - Inlägget innan det här:
20.41 - Mitt hår:
20.42 - Mitt rum:

20.46 - Livskvalitén just nu:

Ibland håller jag armarna i kors, och ser dömande ut. Ondskefull, på något vis.
Precis som en författare.



Det är Lördag och jag satt flipprandes på datorns något flottiga tangentbord. Mina fingrar, vars fingertoppar hade blivit nedkladdade med chipsens kolesterolrika glänsande fett, hade allt eftersom lämnat en glänsande nyans på alla bokstäver förutom Å, Ä och Ö. Jag skriver ju nästan bara på engelska. Det gör vi ju alla, i detta obevekligt anglifierade nätsamhälle.
En tjock ridå av sysslolöshet hade tungt sjunkit ner över mig. Jag suckade. Fast inte ur munnen, jag gjorde en mer blygare variant av suckning med näsan. Jag störde mig på detta. Jag orkade alltså inte ens dra en riktig suck för att uttrycka mitt självförvållade missnöje. Jag fann en tragik i det här.

Jag tittade på alla dessa roliga kattfilmer på Youtube. Jag blev inte gladare för det. Jag blev snarare ännu mer konfys, och tagen på sängen över hur lite jag faktiskt hade att göra. Jag tog ett till chips. Dålig smak, sourcream. Jag finner alltid undertoner av någon slags sur härskenhet. En eftersmak som nyper sig fast och sätter prägel på allt annat man äter senare.
En Lördag rätt ner i stöpet. En trasig Lördag. Helgen var ur led.
Jag gick och tog på min jackficka, jag ville åt börsen. Nej justet. Den gled ju oförklarligt ut ur min ficka i Fredags. Jag suckade tungt. Nu med både munnen och näsan samtidigt.
En liten del av min frihet är alltså tillfälligt berövad. Legitimationen och bankkortet är som bortblåsta. Mina två universella nycklar till omvärldens förströelser. Jag suckade tungt över min förlust. Återigen en ljudlig suck med både munnen och näsan. Jag tyckte genuint synd om mig själv. Ingen utgång, ingen öl. Jag är fånge i mitt eget hem.

Det ringde på dörren. Det var Odd. "-Välkommen in!", sa jag. Jag var klumpig och framfusig i mitt välkomnande. Jag verkade nog desperat. Jag log som en galning. Trots att jag känt denne man i en såpass lång tid, så var jag i stunden fullständigt förlamad rent socialt. Jag hade inte pratat med en riktig människa på flera timmar. Jag började le löjligt brett och var faktiskt nästan påväg att fråga om det i afton inte fick lov att få vara lite kakor och kaffe för herrn. Jag lugnade ned mig allt eftersom, då jag märkte att Odd ryggade tillbaka för mitt märkliga beteende. Han sa att vi var ett gäng som skulle dra ut på O'Learys. Blygsam som jag var, svarade jag att jag kanske följer med. Odd blev stött. "-Klart du ska hänga med!". Jag sa att det kan jag väl göra, då. Om herrn insisterar, vill säga.

När vi satt på bussen påväg till vasaplan, så fick jag rysningar i hela ryggraden. Det var ju något som inte stämde. Jag tittade oroligt omkring mig. Min blick fastnade på en blonderad femtonåring tjej, som satt och fnittrigt viskade med sina vänner i sätet bakom mig. Hon var nog lite full.
Det var då jag kom på det - JAG HAR JU INGET LEG. Jag förbannade mig själv och hela min omvärld. Järnspikar. Förbannade Lördagskväll. Det var alltså såhär det skulle sluta. Jag åker en bussresa med Odd, för att sedan åka hem samma buss direkt vi anländer. Odd såg mitt oroliga utspel och sa att det nog var lugnt:
"-De är inte så noga med leget på dom dära pubarna, tror jag".
Jag skulle lita på han fullständigt, om det inte vore för det där lilla ordvalet använde av sig där i slutet. Att avsluta meningen med "tror jag" var ju i sammanhanget fullständigt otagbart. Jag blev dock trots osäkerheten i Odds röst ännu gladare. Han ville ju bara väl.

När jag satt där i bussen tog jag en riktig tankeställare. Jag omvärderade läget. Försökte att hitta lösningarna, istället för problemen. Då kom jag på det. Justet, jag känner ju en tjej som känner killen vid ingången! Tänk om det kan fixa sig på det sättet, även då jag olyckligt nog råkade tappa min legitimation?
Hon är ju så snäll, Linda. Och hjälpsam. Alltid samma glada framtoning och trivsamma värme. Ikväll så var hon och en rad andra bekanta på O'Learys.
Jag bläddrade ner till bokstaven "L" på telefonen och letade efter henne. "Nu ska vi se... Linda A... Nej... Där!
Linda E. Jag tryckte på uppringningsknappen och väntade ett tag. Den monotona uppringningstonen ljöd fem gånger, innan någon svarade. Det var mycket livat, det var svårt att höra vad hon sa.

Linda: "-Hallå?"
Jag: "-Hej, det är Fredrik! Är ni inne på O'Learys än?
Linda: "-Ja. Vi har suttit här ett tag nu."
Jag: "-Jaha! Jo såhär ligger det till, jag har ju tyvärr inget leg, så jag tänkte att vi kunde gör någon specialare. Till exempel att du kunde prata med vaktkillen du känner eller någonting, så att jag smidigt skulle kunna segla in obemärkt utan leg? Går det?"
Linda: "-Vänta nu, har ingen av er leg?"
Här spred sig en liten tystnad. Jag tänkte efer. Odd hade ju leg. Det är ju bara jag som inte har det. Jag är den enda felande länken i sammanhanget. Pinigt.
Jag: "-Nej, det är bara jag som inte har det! Den gled konstig nog ur fickan i Fredags! Men som sagt, det skulle vara grymt om det på något vis var möjligt att komma in ändå!"
Jag var i det här skedet väldigt hoppfull på Lindas svar. Odd tittade på mig. Han gjorde tummen upp, i hopp om att jag skulle besvara hans positiva gest. Jag gjorde ingen tummen upp. Inte än. Hjärtat slog hoppfullt. Fan, tänk vad tur man kan ha ibland. Kanske. Jag hoppas.
Helt plötsligt, från ingenstans, svarade Linda med en föraktfull och bitsk underton:
Linda: "-Jaha, det var ju jävligt onödigt!"

Här började världen skeva. Hennes respons bultade fram och tillbaka i mitt huvud. Efter ett tafatt ursäktande svar och ett snabbt nervöst "hejdå" så lade jag på. Jag tänkte på hennes ord.
Onödigt. Ja, hon hade ju rätt. Det var ju faktiskt onödigt. Jag kan nog inte tänka mig något onödigare, än att tappa börsen. Jag behövde ju faktiskt inte tappa den. Jag hade ju inga krav på mig att jag var tvungen att tappa den.
Odd var dyster och började få en lite bräcklig röst. -Jaha, inte mycket vi kan göra alltså....". Han lunkade iväg mot puben. Han blev påhoppad av en engelsktalande asiat som ville veta vägen till "something similar to Rex". Odd svarade glatt: "-Yeah just come along with me I'm actually on my way to some place near!".
Vi gick skilda vägar.

Jag stod nu vid hamnen, och tog upp en sten. Jag kastade den förargat mot vattenytan. Ett våldsamt ljudligt plask. En alkoholiserad man satt på en bänk i närheten. Han såg frågande ut på mig. Han sippade lite på sin explorer.
Jag hade inte sinnelaget till att försöka bli vän med honom. Jag tittade på vattenytans reflektioner. Jag såg en förvrängd avbild av mig själv, där jag speglade mig i den vattenstilla fasaden.

Jag fick plötsligt en sån där flashback. Jag är 9 år gammal, jag går i klassen 3A. Vi är tillbaka efter ett sommarlov. Ett fantastiskt sommarlov. Vi har just blivit tilldelade pennor, för den nya terminen. Allt kändes så fräscht och nytt, ett nytt härligt år i min klass.
Läraren fullkomligt överrumplade oss med hur mycket hon saknade oss. Det var helt tyst i klassrummet, där hon stod och berättade om hur härligt det nya året med oss kommer att bli.
Med den dåliga motorik som jag hade på den tiden, råkade jag mitt under hennes tal stöta till alla böcker och pennor jag hade på bänken. Det lät våldsamt mycket. Det blev helt tyst. Hon såg ursäktande ut. Jag plockade snabbt ihop mina saker och satte mig för att lyssna. Hon berättade om det nya schemat. Hon sa att det kommer bli intressant med den nya matten.
Helt plötsligt, så hände exakt samma sak igen. Pennorna studsade mot marken. Pennvässaren gick sönder. Allt i ett enda ljudligt brak. Lärarens mungipor drog sig nedåt.

"-SLUTA TRAMSA FREDRIK!!", skrek min lärare, som fullständigt tappade greppet om allt vad pedagogik hette.
Jag kände mig skamsen.
När jag hade möjligheten att inte råka tappa allt jag hade på bänken, så gjorde jag det iallafall. Återigen, inga krav på att tappa det, men jag gjorde det. Ung och oförstörd jag var som nioåring, så fick jag tillrättavisning som hette duga. Läraren hade nu tidigt satt mig rakt fram i riktningen mot vuxenlivet. Där allt får konsekvenser, där ingen blir ödmjukt särbehandlad.
Fast i och för sig, sen började jag Sävar. Där var det visst tvärtom, istället.

Jag tittade upp från vattenytan och tog mig ur mina försjunkna tankar. Det var en fin kväll, iallafall. Stadsbelysningen från där jag stod var smäktande vacker. Belysningen liksom omfamnade gatorna och viskade försonligt att "Vi tar hand om dig". "Kom".
Jag gick till den närmsta gatulyktan, och begrundade den. Jag kisade mot den upplysta glaskulan. Ljusets strålar reflekterades mot mina ögon. Det var verkligen vackert.

Plötsligt kändes allt lite bättre.

"-Ni bryr er fan inte om mig!", skrek den påtagligt berusade Martin. Han följde upp sitt bryska utlåtande med ett välriktat slag mot bordskanten, vilket resulterade i skallrande glas och rullande ölflaskor.
"-Lägg av! Du behövde faktiskt vila ifrån drickandet! Du spårade!", kontrade den ganska så konflikträdde Alexander.


Det är Fredagskväll i Sandbacka och vi sitter runt ett bord i en lägenhet. Vi har kommit igång med ölspelet. Det är roande. Ölspelets inverkan på stämningen är verkligen lätt att sätta fingret på; det blir så lättsamt och okonstlat att socialisera på något vis. Allvaret skjuts åt sidan ett tag, och man skrattar högljutt åt när någon oförsiktigt bryter mot en förbestämd regel och blir straffad med att häva i sig stora mängder öl.

Jag var lite sen, och kunde därmed inte de regler som hittils hade blivit tillsatta för kvällen. Jag fick reglerna förklarade högtidligt för mig av Johan, som med en stolt uppsyn hade lärt sig dom utantill.
I reglerna hade de bestämts att innan varje klunk var man tvungen att säga "aight". Man fick heller absolut inte nämna någon vid namn. Ett undantag som betonades starkt var det faktum att man dock var mycket tillåten att kalla Alexander för "polacken". Man var inte tvungen, men man fick "mer än gärna" göra det, enligt Johan. Det var tydligt att det var Johan som hade hittat på den regeln. Vad han har emot Alexander är inte till min vetskap, men han fnissade återhållsamt varje gång han sa det själv. Polacken.

Martin satt bredvid mig. Han hade mycket sprit med sig. Det var en mycket, mycket stark sprit. 50%.
Han kanske hade haft en tuff vecka, tänkte jag. Han var till synes gladlynt och ohämmad.
Den sprit som han hade med sig, hade han smidigt konfiskerat från sin pappas sprit-förråd, det vill säga en Ica-kasse under en resväska inställd i ett förråd vid garaget. Martin tyckte att hans stöld var mycket berättigad.
"-Ta från de rika, ge till de fattiga", utropade han stolt. Det var ett mycket väl sagt citat kvällen till ära, tyckte Martin. Vi övriga sju instämde.
Alexander drog ännu ett kort ur den kortlek som hade placerats i mitten av bordet(ja, man använder sig av kort i ölspelet).
Jag såg inte vad det blev, men det var tydligen dags att börja hitta på kategorier.
"-Fiskar", sa Alexander.
Jag noterade att Leila blev lite beviken, och rätt vred. Hon hade uttryckligen sagt att hon hoppades på sexställningar. Hon kunde tydligen räkna upp ett flertal, hon kände sig säker i ämnet. Så blev det inte.
Det blev fiskar.

Det var alltså dags för alla runt bordet att börja tänka på en fisksort. "-Brax", började Alex. Vi alla skrattade åt hans vansinnigt allvarsama betoning. Det var roligt att se han ta det så seriöst. Brax. Vilket lustigt namn på en fisk. Det är som lax, fast ändå inte. Det är en brax.
Nästan alla hade visat sig ha en oväntat stor repertoar på fiskorter. Det gled runt smärtfritt. Av ren uttråkning, så erbjöd sig någon att dricka för att "få ett avslut på den här fisk-skiten". Det kändes som att det var på tiden att ta ett nytt kort ur högen.
Det nya kortet betydde "synonymer". William, som hade dragit kortet föreslog att alla skulle hitta synonymer till ordet öl.
Johan, som satt bredvid, var tvungen att börja. Han öppnade munnen i ett försök att säga något, men stängde den abrupt. Han kunde inte komma på något. Det var helt stilla. Vi såg att han skämdes.
Jag kunde inte hålla mig.
"-BIRA FÖR HELVETE", skrek jag. Jag tyckte det var så självklart. Alla tittade stint på mig. Jag blev tillrättavisad. Sådär beter man sig inte, man får inte hjälpa någon. ÄVEN om personen i fråga lider av en stundvis förslöad tankeverksamhet.

I stundens hetta hävde William ur sig "änglapiss", även fast alla hade slutat leta efter synonymer för längesen
. Martin tittade upp ur sitt runda spritglas med en sylvass blick. "-Det är ju fan ingen synonym till öl!", skrek han. William log osäkert. Martin utvecklade.
"-Betydelsen av änglapiss är ju att en öl är extra ljus! Att säga att änglapiss är en synonym till öl är ju fan lika logiskt som att säga att bajs är en synonym till julmust!". Vi skrattade alla högljutt åt den här blixsnabbt uttänkta lustigheten. Typiskt Martin! Alltid dessa små kvickheter i bakfickan

Av någon anledning, så började samtalsämnena sakta men säkert glida in på något annat. Martin fick en något bister uppsyn, och hans frekvens på rösten blev mycket mer lågmäld. Med en sorgsen ton så utstötte han orden: "-Varför i helvete tog ni min sprit....".
De flesta visste inte vad han menade. Alexander och William spärrade upp sina ögon. De visste vad han menade. Martin hade rivit upp ett smärtsamt gammalt minne.

Sen kom en snabb förklaring om vad det handlade om: för ungefär en månad sen, så var det förfest innan ett speciellt evenemang. Martin hade likt många gånger förut tagit med sig en väldigt generös mängd sprit. Han disponerade den också väldigt friskt. Alexander och William ansåg att Martin drack alldeles för mycket, under en oroväckande kort tid.
De bestämde sig för att beslagta hans sprit. Konfiskera den. Lägga sina vantar på den. De gömde den omsorsgsfullt under ett par skor i hallen, för att undvika att en eventuell språning från Martins sida.
Martin berättade utförligt att han i den stunden kände sig sviken. Han kände sig huggen i ryggen. Han tyckte att deras metoder direkt kunde liknas med Hitlers, och att deras beteende inte alls var särskilt avvikande från denne diktator. Han tyckte sig se nyanser av både fascism och narcissism inbäddad i deras gärning.
Alex och William försökte tappert avvärja sig från Martins våg av missnöje och hat. Till ingen nytta.

Det lilla oskyldiga bråket slutade med ett "-Jag älskar er iallafall grabbar!! :) :)".
Alla pustade ut.
Kvällen blev bra. Och fin.


SEN HAR VI JU:

MARTIN DAHLBERG
-Kvickheternas mästare. En oerhört charmerande man, ur många synvinklar. Med ett välbalanserat alkholosinne och ett städat yttre, så klättrar han oansträngt längsmed framgångens vida klättervägg. Ryggar inte tillbaka för mycket. Möjligen andras uppfattningar om hans drickande. Då kan ni dra åt helvete.

LEILA ELBAHRI
-Med ett smakfullt ljusrött/orange hår och en karismatisk lyster så satte hon genast saker och ting i rörelse, i och med sin ankomst. Hon lyckades på ett häpnadsväckande sätt bryta ALLA regler inom ett par sekunder under ölspelet. Efter att ha glömt säga "aight" innan att dricka typ åtta gånger i rad, och oförsiktigt rabbla upp en rad namn i hennes vänkrets, så var hennes straffklunkar vid kvällsslutet i princip oräkneliga. Men det bjöd hon på, utan att blinka. Kul!

FRIDA VESTERLUND
-Hon var oroväckande behaglig och sansad den kvällen. Då man är van att se denna kvinna ligga i en snödriva utan kläder när temperaturen lutar mot 24-, så påvisade hon ett ovanligt stadgat och jordnära uttryck under kvällens gång. Man blev nästan lite stolt. Då jag råkade tappa börsen, var hon redan till undsättning.
En sann hjälte.
Ser ni den lilla krumeluren där i slutet? Det är ett halvt plus. Frida har alltså fått fyra och en halv plus.
Varför ett halvt? Jo, för att hon var kanske lite väl städad.
Man kan alltså även vara lite FÖR duktig i det här spelet.
;)

WILLIAM HOLMBERG
-En charmör ända ut i fingerspetsarna. Med en lite mer avhållsam framtoning, och med ett leende som får tjejer att tråna och mattanter att sukta, så dansar han sig lättsamt fram till en fyra. Denna mannen kan inte bråka. Ta en handgranat och spräng bort hans vänstra ben, eller peta ut hans ögon med en gaffel. Det enda du kommer få höra är: "-Hörredu nu måste jag säga till lite på skarpen här, det där gjorde rätt ont! Sluta bråka nu va! Eller asså om det är okej för dig? :)".
Det här är såklart ett sympatiskt beteende!

THAT GIRL
-Vem var hon? Vad var hennes syfte? Även då hon visade stora tendenser att vara mycket glasklar och festlig på många håll, så förblev hon relativt okänd. Bara det faktum att jag inte riktigt uppfattade hennes namn är ju ett levande bevis. Men hon härstammar från utkanten av Umeå, och har brunt hår. Hon var rolig.
Hon bar med sig en märkvärdig läderlåda runt halsen. Den förenade nytta med nöje då den både fungerade som börs och accessoar. Bra där, tjejen från okänd ort!

JOHAN ANDERSSON
-Ibland när jag granskar Johan, så tänker jag: ofrivillig komik. Det är någonting alldeles speciellt och säreget i hans sätt att uttrycka sig, och direkt när han brister ut i skratt så blir jag fullständigt hänförd och mållös. Jag måste också skratta. Det spelar ingen roll vad det ursprungliga skämtet var.
Johan har gett sig in på det här med att härma andra. Han gör fullständigt brilljanta efterliknelser av sina nedstämda kompisar eller sura bekanta, med sitt medvetet tillgjorda uttal. Och sen, det där skrattet. Ibland kan han dock vara lite väl kryptisk rent humormässigt. Jag får för mig att han gillar att slå folk.
Ett intryck som jag har fått, bara...

ALEXANDER AROCH
-Alexander var hel klart förbättrad, sen den festen som tog rum inne i hans hus. Det blir en trea, för att jag inte riktigt repat mig från hans manipulativa beteende han använde sig av där.
Men är ju en förbättring.

Läget?




















:D

Redigerar videon från i Lördags för tillfället.

Den kommer nog ha potential att bli

Järnspikar. Snart ryker ju saxen fram.
Förbannat. Jag som tyckte det var lite hippt från början. Det ser ju i efterhand bara slasigt() och fettigt( ) ut. Nej, sjaskig frisyr() det här. Jag har lurat mig själv.
Jag borde även le() mer.

Jag är säkert ganska sen. Ni flesta har nog sett den. Men jag tycker den är så bra, och säkert djupare än vad många tror.
Jag pratar såklart om knullturken. Jag har tagit mig tiden att analysera den här videon, replik för replik. Jag har omsorgsfullt gett mig in på att tyda vad han egentligen menar. Vad vill han förmedla?

SE DEN HÄR:

/>




Här kommer analysen:

Replik nr. 1: JAG SKA KNULLA EN RÖV
-Här drar allting igång. Han inleder med ett starkt utspel, och redan efter några sekunder så konstaterar han förtvivlat att han ska "knulla en röv". Han har inte speciferat vilken, men han har speciferat hur många - en.
Han har inte heller klargjort vems röv. Det finns många frågetecken som kvarstår, efter den här lite diffusa meningen.

Replik nr. 2: JAG HAR BLOTTAT HONOM
-Här trappas saker och ting upp ännu mer. Knullturken har alltså blottat någon. Det framgår också att det är en man, då han benämner vederbörande med "honom". Knullturken kanske har sett igenom den falskaste personen på hela stället, och använder sig därmed av begreppet "blotta", för att verkligen förstärka hur han har synat hur förbannat falsk personen i fråga är.

Replik nr. 3: JAG KNULLAR
-Här är det ett tydligt missförstånd. Han konstaterar att han faktiskt just i den stunden knullar. Det är här väldigt tydligt, att han inte riktigt har förstått definitionen av att knulla.
Notera att medans han säger "jag knullar", så pekar han med hela armen. Det kanske är just den gesten han syftar på. Han kan alltså ha fått för sig, att "knulla" är samma sak som att" peka med hela armen".
Då får alltså meningen "jag ska knulla en röv" enligt Knullturken betydelsen att "jag ska peka med hela armen på en röv".
Det klart han blir upprörd, att han inte får göra det ganska oskyldiga tilltaget på grund de människor som brutalt bär iväg honom.

Replik nr. 4: JAG FRAMFÖR, DET ÄR DU SOM SKA FÅ KNULLA
-Här visar han helt plötsligt en känslosam och sympatisk sida av sig själv. Han erbjuder sig att vara "framför", och med det syftar han förmodligen på att han erkänner att han är underlägsen. Han ger alltså egentligen upp, och passar vidare facklan genom att säga att det minsann faktiskt är NÅGON ANNAN som ska få knulla ISTÄLLET.

Replik nr. 5: JAG KNULLAR ANNAN! JAG: KNULLARE
-Knullturken säger att han ska "knulla" någon annan, samtidigt som han betitlar sig själv som "knullare". Jag tycker mig se en högtidlig blick - den här egendomliga självkröningen är nog stor för honom.
Starkt, och godmodigt.
Det är ungefär här som han tar av sig tröjan också.
Som sagt, ett högtidligt tillfälle. Knullaren är fulländad och erkänd.

Han: Knullare.

Jag har kritiskt tittat igenom mina senaste inlägg.
Vars kommer all denna undetryckta vrede ifrån?
Först klankar jag brutalt ner på allas vår cykel-Ingemar. Kort därefter, bestämmer jag mig tydligen för att fullständigt slakta och förkasta hela min helg i ett enda långt provocerande stycke. All denna omotiverade ilska. Skrämmande. Nej, jag får helt enkelt ta mig i kragen.
Den här bloggen kanske är min enda chans att ventilera mig, utan att jag vet om det.

Idag är också den dagen, som flest människor tar självmord i världen. Julen har just slutat, det är måndag(en vecka kvar till löningsdagen), och det mörka vädret gör en nedstämd.

Titta på den här bilden ovanför. Jag tycker den är så fin. Jag har alltså varit såhär lycklig en gång i tiden.
Just den här bilden är tagen för några månader sen, på en terrass.
Jag blir helt häntagen av hur min frisyr är förankrad till 90-talet, medans det helt klart skriker 80-tal om den där ganska illasittande träningsjackan. Notera gärna att den vänstra armen i bilden är märkbart större och tjockare än den högra. Det tycker jag är lustigt, på något vis.
Jag tycker även om sättet jag har knäppt den övre kragen, men låtit hela nederpartiet stå ledigt öppen. Jag ville väl undermedvetet signalera om att jag under just den kvällen var lättsam, man samtidigt en pytteliten aning strikt och konsekvent.

En underlig bild. Men jag tycker om den.

Retrobild med inspiration från både 90-tal och 80-tal
-Lite väl självförhärligande att ge sig själv en fyra, kanske ni tycker? Det tycker inte jag. Jag blev så glad av att hitta den här bilden. Just för att tanken slog mig, att det säkerligen inte är någon som har sett ut såhär - någonsin. Den blått skimrande träningsjackan, den lite obrytt mittbenade frisyren. Ingen har verkligen sett ut såhär.  Förutom jag.
Den tanken gillar jag.

NÄSTA INLÄGG: Lite mer om Sävar? Vill ni ha det? För det kan jag nog ordna.
EDIT: Det blev knullturken istället.

Jag har haft en sån där helg, där allt bara flyter - fast på ett förbannat underligt sätt. En sån där helg, där man stannar upp och tänker: det är kul - men vad i HELVETE håller jag på med?

Det är fest. Det är en del folk. Där sitter man i en soffa, lika söt som vanligt, och granskar sin omgivning. Man hoppar in i ett samtal och fäller en snärtig och smidig kommentar som är helt hisnande rolig i sammanhanget. Man skrattar sympatiskt åt sina vänners sylvassa och välriktade sarkasmer. Men ibland så får man bevittna hur vissa tenderar att göra helt gränslösa sociala klavertramp.
Man sitter där i soffan och förundras över de personer som gör det vanliga misstaget att försöka sig på den där ädla konsten att sätta någon på plats, med glimten i ögat.
Många gånger landar det helt fel. Vad är det för något som uppstår när en sån här förlöjligande kommentar landar helt fel? Jo, pinsam tystnad.
Denna pinsamma tystnad. Det i särklass mest fruktade momentet som kan slå in under en sån här tillställning. Det är inte bara tyst, det är pinsamt. Alla flyr från varandras blickar. Någon annan försöker i stundens hetta tänka ut något nytt att prata om. Snappa upp något från luften, föra samtalet vidare. I desperation så bollar man intetsägande ord mellan varandra, men ingen blir riktigt tillfreds.

"-Så du åkte till Spanien i våras alltså? Fan vad nice!"
"-Haha ja faktiskt"
"-Varmt eller?"
"-Japp, sol och bad, all night long! :)"
"-Nice."
"-Jaa"
"-............heh"
"-..................."
"-sol åå bad, ååll najt låång alltså....."
"-.........................hehe"
"-................................."
"-...........annars då?"
"-.........helt ok"

Det värsta är att man inte kan sätta stopp för en sån här intetsägande konversation. Det är en ond cirkel. Det är precis som att försöka stå på händerna i fyllan - förr eller senare går det åt helvete.

Jag har aldrig sett på maken till pinsamma tystnader, som jag har gjort nu den här helgen. Scenarion som nästan är hämtade ur en mardröm.  "-Vad pratar vi om här egentligen!?", utropades det titt som tätt. En tryckt och lite obehaglig stämning spred sig i rummet. Folk var förvirrade över de otaliga konversationer de tvingades slängas emellan. Omedvetet, så formerades det sakta men säkert olika slags grupper omkring i det lilla vardagsrummet.
De personer med en mer gemensam och sammansvetsad gruppkänsla höll sig till varandra, föraktfullt sneglandes på de övriga socialt grupperade formationerna. Utan att det officiellt gjorts någon uppmaning till strid - så var vi allihopa helt plötsligt soldater mitt i ett krig. Ett krig som utspelade sig i det lilla vardagsrummet, där våra vapen var i form av ord med vare sig syfte eller innehåll och som utväxlades hetsigt mellan varandra i ett hjärtklappande tempo.
Vissa blev brutalt nedbrutna och ditsatta på grund av deras sociala felsteg, andra klarade sig bra och skrattade hänsynslöst åt någons ganska oskyldiga felsägning.

"-Hur du uttalade du det där ordet nu igen?"
"-öhh....sc....sch....... schedja?
"-HAHA! Det är fel. Du säger det ta mig fan helt fel".

Någon grupp var lite mer återhållsam och defensiv, de lade sin tyngd på försvaret. De ville inte skämma ut sig. De skrattar åt väl igenomtänkta skämt, men håller sig fortfarande på sin egen kant. Sticker inte ut för mycket. När någon person under festen lyckats att på ett föredömligt sätt leverera poängen under en väl berättad anekdot, så skrattar de för att visa sin tilfälliga uppskattning. Ett snabbt skratt, för att kvickt och ljudlöst dra sig tillbaka. De försöker inte utveckla skämtets koncept eller göra saker och ting roligare, det finns ju här en väldigt stor risk att skämma ut sig.

Själv så satt jag där på en soffa, och rullade tummarna i en repetitiv rörelse. Öppnade en öl och njöt en smula av det där "phhsst"-ljudet. Jag deltog inte aktivt i den här häftiga striden av meningsutbyten, men jag var inte helt utesluten ifrån den heller. Man kan säga att jag var defensiv, men fortfarande lyhörd.

Klockan tickade lite uppkäftigt emellanåt i de evighetslånga tystnaderna som utvecklades efter att någon delat med sig av en snuskigare historia, som de valt att sprida vidare under sitt berusade tillstånd. I just den här historien så vill jag minnas att det både var en hund och en dildo som var involverade.
"-Du, det där var väl lite väl....", påpekade någon efter det helt sanslöst grova skämtet. Pinsam tystnad.

Det är lustigt, det där. Att samspelet kan bli så vilseledande och svåråtkomligt. Men det är mycket intressant också. Att själv få ge sig in i stridens hetta för att försöka anta rollen som samtalsledaren, för att upptäcka att man omgående fullständigt slits i stycken och kastas till vargarna.
Nej, det är nog bäst att hålla sig till den defensiva gruppen.
Det känns säkrast.



Ja, just det.

HELGEN
-Trots en något utmanande tillvaro så ger jag helgen en fyra.
Men jag gillar faktiskt utmaningar. Utmaningar är bra för själen, och för ens egna självbild. Allas självbild.
Personligen så tyckte jag att jag kom igenom de socialt påfrestande utmaningarna med några få skråmor, men lite tilltygad blev jag allt på vägen. Det kan jag inte komma ifrån.

Så atteh... annars då?

EDIT: Liksom många andra inlägg, ta den här med en nypa salt!
Det är humor rakt igenom. Men lite sant.


(Jag tänkte planenligt i det här inlägget förmedla den musikaliskt OSLAGBARA upplevelse jag fick bevittna i Lördags. Men inte nu. Jag glömde kameran i en lägenhet, och det är ju i sig otroligt tråkigt. Jag får skjuta upp på det.)

Hej. Bloggandet har blivit lite åsidosatt. Har inte så mycket att säga just nu, för tillfället.

En lite väl hård utvärdering av cykel-Ingemar, märkte jag nu i efterhand. Väldigt fel av mig. Jag ska skärpa mig. Har egentligen inte så mycket emot mannen. Det är såklart oförsvarbart på alla vis att klanka ner på honom, med tanke på hans psykiska förutsättningar osv osv.
Men oj, vad kul det var.

EDIT: Jag såg cykel-Ingemar på stan idag. Övervägde ett förlåt.
Men han läser nog inte min blogg, så det fick vara.



NÄSTA INLÄGG: RECENSION AV UMEÅS MEST BERYKTADE OCH POTENTIELLA BAND?!?!?

IDAG VAR OBEKVÄMT.


Hände idag:

Jag stod och väntade på bussen. Den var lite sen, som vanligt. Jag tittade ner i marken, och sparkade rastlöst omkring i gruset. En stor del av snön var borta. Bra skottning, kommunen.
Ett avlägset men distinkt brummande kunde tydligt höras ifrån vänster. Äntligen.
Med ett lättat hjärta och med återuppbyggd livskvalité raskade jag upp på bussens trappor, för att snabbt kunna slå mig ned. Själv. Svenskar har sen vikingatiden inte gillat att sitta bredvid folk man inte känner.
Vi sätter oss för oss själva. Lyssnar på musik. Sluter oss in i vår egna, lite privata värld.

Fan. Det var fullt.
Jag var tvungen att ställa mig upp, mitt i bussen. Att stå i bussen, är lite som skolans svar på skamvrå. Det går hand i hand. Skammen att stå och inför dessa bekvämt tillbakalutade resenärer, slår en med häpnad varje gång. Varför känns det så onaturligt?
Där står man, med alla möjliga dömande blickar. Fast det är bara början. En enormt obekväm situation uppstår även senare, då bussen svänger häftigt. Under de här häftiga svängarna är det på liv och död, man måste likt en filmisk action-hjälte vara snabb och tveklös när man hugger tag i närmsta stolpe för att undgå det hemska ödet att flyga in i kärringen som sitter strax bakom en.
Bussen stannade av vid nästa busshållsplats. Folk steg på. Inga kända ansikten, än så länge. Men vem fan är det där?
En kort och kompakt man med rödrosiga kinder och immiga glasögon vankade sig fram genom busskorridoren. Han hade ett svårläst flin, och en mycket ljus röst. En obehaglig röst.
Det var cykel-Ingemar - Umeås enda kändis med kraftigt nedsatt intelligens. En man som som är oförskämt dum i huvudet. Ett stolpskott ur alla perspektiv. Trots att jag är icke-troende, så slöt jag mina ögon för att be till gud. Jag var så rädd. "Snälla gud. Förlåt mig mina synder. Jag ber dig. Låt inte cykel-Ingemar se mig. Amen."
Bönerna var förgäves.

"-HEJ-HEJ", skrek någon i örat på mig. Den där ljusa rösten. Jag tittade upp. Helvete. Dör stod han mitt framför mig, och började med en framfusig och ivrig samtalston förhöra mig om min kappa.
"-Är din kappa svart?", undrade han kritiskt. Kappan var svart. "-Ja", svarade jag.
Istället för att vidareutveckla mer frågor om kappan, så bestämade han sig för att byta ämne.
"-Om du tar mig på ryggen, vad händer då?". Vilken otroligt orelevant fråga, tänkte jag. Hans osociala förmåga är förbluffande. "-Jag ramlar nog", sa jag.
"-Vars bor du?", undrade han. "-Jag tältar", svarade jag. Cykel-Ingmar såg frågande ut. Tält har ju ingen adress. Mycket klyftig undanväjning av mig.
"-Kan jag va med dig någon dag?". Den här frågan har han ställt otaliga gånger, såväl till barn som vuxna. Främst till barn.
"-Nej", sa jag, utan motivering.
Cykel-Ingemar gick därifrån.


Cykel-Ingemar
-En sanslöst obehaglig karl. En man med ett helt uppskruvat och snevridet perspektiv på omvärlden. Om jag var hans livscoach, hade jag tagit självmord. Men innan jag hade tagit självmord, hade jag lämnat en post-it lapp på hans dörr. "Dra åt helvete", skulle det stå.
Vi talar om en man som är oföbätterlig ur alla anseenden. En otroligt enfaldig man, som ställer samma frågor dagligen till alla möjliga personer. Han får oftast samma svar.
Skippa också den där hälsningsfrasen. "Hej-Hej". Vem i helvete kan säga så, utan att låta som en pedofil? Du har ju använt den i mer än elva år. Ett tja, eller varför inte tjenis penis, skulle verkligen vara till din fördel. Nej fyfan. Ta dig i kragen. Betyget blir en svag etta.

Han räddar sig från det beryktade minuset med sitt lite lätt kända rykte. Jag menar, det är ju Cykel-Ingemar.

Slutsats: ÄR CYKEL-INGEMAR SKÖN??

Låt mig säga såhär:

-Om cykel-Ingemar var en huvudkudde, så skulle den varit brokig och inte haft någon fyllning. Oskönt.

-Om cykel-Ingemar var en massagestol, så skulle den haft en funktion som gjorde att den varje halvminut avfyrade missiler upp i ditt rektum för att sedan explodera i ditt huvud. Mycket oskönt.

-Om cykel-Ingemar var ett spa, så skulle massageoljan vara frätande och massöserna skulle vara sadistiska kannibaler vars fetisher är stympade könsdelar. Extremt oskönt.

Svar: Nej, cykel-Ingemar är inte skön.



Fredrik Boström
-Reporter och vittne

Idag var det en sån dag, där inget satte som det skulle.
Frillan satte inte. Frukosten satte inte. Sömnen satte inte. Dagen satte inte.
De påklistrade smilet åkte på, och resterade där resten av dagen.

Det som fullständigt fick mig upp på fötter nu under dagen, var de här korta men fantastiska tidningsartiklarna som jag kommer att visa här nedanför.
Det vi talar om nu är journalister, som inte riktigt höll måttet i den hektiska storstaden. Vi talar om journalister, som ständigt trilskades med att behöva leverera intressanta och iögonfallande reportage till sin tidning varje dag.
Deras idéer och kreativitet, kanske inte riktigt fick rum på den tidningen de jobbade på. De bestämmer sig därmed för att flytta ut i bushen. De vill ha andlig ro. De pustar ut.
Skönt att slippa stadens brus, tänker de. Ingen som dömer mig längre. Här skriver jag om saker som jag tycker angår alla. Sånt som jag själv tycker är intressant. Saker som är relevant.

Det är då dessa typer av tidningsartiklar kommer till. Så otroligt vackra i sin enkelhet, och så långt ifrån ambitiöst man kan komma.

Ni kommer nog förstå min poäng. Varsågoda:





Och för att inte tala om den här förevigade nyheten nedan. Jag fullständigt kapitulerar för den här journalistens omsorgsfulla anslag i texten. Pingisbordet blev skadat - inte förstört. Ett pingisbord, som är lika mycket berättigad till att ha känslor som vem som helst:




-Vi talar alltså om ett skadat pingisbord. Utnyttjad och förnedrad av en ung man.

Jag tittade på kommentarerna som den här artikeln fick. En av de som kommenterade, ansåg att de kunde ligga fler gärningsmän bakom dådet:




Jag blev både glad, och nästan lite rörd när jag läste de här artiklarna.
Tänk, att bakom allt de arbete och slit som läggs ner för att spåra terrorister, och all den möda som läggs ner för att pressa ut politiker på information - så finns det alltid de som sitter i Sorsele. Och skriver om skadade pingisbord - eller posten som inte riktigt kom i tid. Ser ni romantiken? Ser ni det innerligt vackra och fina i den här återhållsama journalistiken?

Jag är nästan förvånad över att den här journalisten inte intervjuade pingisbordets närstående, för att få lite synpunkter ur deras perspektiv. Kanske få ta del av hur de närstående känner sig efter pingisbordets makabra öde.
Kanske ta ett snack med trampetsen som stod i samma förråd. Eller en längre utfrågning med klätterställningen i rummet bredvid. Det fanns alla möjligheter i världen att göra reportaget aningen mer innehållsrikt.


TACK också för alla lustiga och berömmande kommentarer som jag har har fått på mina inlägg. Jag blir mycket glad, att ni skrattar åt mina små skriverier. Det är faktiskt det som är meningen.

Poserings-bild:
- Du når inte riktigt ända fram genom kameran.
Men du har potential.




"-Vi måste börja gå snart!", utropade en hetsig Marianne. "-När den långa visaren är på tre, så måste vi börja gå!".

Klockan närmade sig sakta men säkert kvar över nio, och där satt vi: tio stycken personer på en soffa, inklämda i en lägenhet - på 3 kvadratmeter.
Det var Måndag. Två dagar innan skolan började, efter ett välbehövt jullov. Jag tittade mot det enda fönstret i lägenheten, och fixerade blicken på det frostiga glaset. Det var kallt ute.
Julölen, vars prislapp hade blivit nedsatt till det nästan löjliga 20 kronor, var ett givet förfestarvirke. Jag tänkte snabbt, att det var lite tråkigt att en så traditionellt ädel och finslipad dryck, vars recept tagit generationer att färdigställa, nu på ett hänsynslöst sätt missbrukas av oss. Vi är den yngre förlorade generationen, som inte uppskattar smak, och klass. Vi uppskattar fylla.
Alla satt och tokdrack, av den skummiga julölen. Särskilt Klara. Jag sneglade på Klara. Hennes karaktäristiska skrattgropar var som bortblåsta, och hon hade en tom blick. Hon hävde i sig den avdunstade julölen med rutinerat automatiska rörelser, och det dröjde inte länge tills hennes snörpta mun sakta men säkert började dra sig uppåt. Det var som att allting tilljusnade för henne, som att hon fått en uppenbarelse. Hon såg så lycklig ut. Och lite vinglig.
"-Nej, nu måste vi gå!", utropade Marianne. Rösten skärde sig nästan, så långt hade frustrationen kommit. Hon hade en poäng. Puben stänger ju elva, och man vill ju kunna vara där minst en timme, för att verkligen kunna suga åt sig och memorera kvällen.
Kim, som länge suttit bredvid mig, beredde sig för att kliva upp. Hon klev lite för hastigt uppåt. Hon råkade spilla lite öl på mitt vänstra knä, och tittade på mig med stora förskräckta ögon.
"-Blir det minus nu?", undrade hon. Jag suckade tungt.

För ni som inte har förstått det, så har jag på senare tid satt lite betyg på mina vänskapskretsar. Hur de sköter sig, till exempel. Det som från början var tänkt att vara ett lekfullt skojfriskt litet skämt, har nu för många förvandlats till blodigt allvar. Alla vi ha plus. Ingen vill ha minus. De bjuder på godis, de säger charmiga komplimanger. Allt för att ligga bra till inför betygsättningen.
Det finns en princip som passar ganska bra in i sammanhanget. Den vanligaste versionen går såhär: Bara för att du får underkänt i ett ämne, är du inte underkänd som människa.
Jag säger tvärtom.
Bara för att du får MVG i ett ämne, betyder det inte att du är bättre som människa.
Du kan vara en riktig jävla skithög. Du kan vara den sämsta personen som någonsin levt.
Jag kommer iallafall sätta betyg på dig.

Den stora klungan som vi var, på 10 personer, närmade sig den pub där vi skulle tillbringa kvällen. Det knarrade härligt i snön när man trampade ner den, och alla var på ett glatt humör. Alla såg verkligen fram emot det här.
Ungefär tolv meter ifrån ingången, blev det knäpptyst. Någon blev lite darrhänt. Någon började vissla lite nervöst, utan att lyckas träffa några toner.
Jag begrundade trappan. Snötäcket som hade laggt sig över trappstegen hade inga tecken på andra människors trampmärken, och det var oroväckande mörkt i alla fönster.
"-VA?", utropade någon.

Det var stängt. Paniken spred sig som en löpeld genom den lilla samlingen. Linda, som kände sig lite ansvarig, försökte hålla masken. Hon gick med ett tvingat leende upp till dörren, för att verkligen försäkra sig om vad som just hänt. Hon tog på handtaget, och drog. Det var fortfarande stängt. Hon läste på lappen. "STÄNGT UNDER HELA JANUARI". Jag sneglade lite på Lisa, som stod bredvid mig. Hon hade någonting drömskt i blicken.
Istället för att reagera ledsamt och nedstämt som de övriga i samlingen, så gick hon med bestämda steg mot trappuppgången. Alla följde henne med blicken, långsamt och metodiskt.
Hon ställde sig högtidligt längst upp på trappan. Hon harklade sig, och tittade omkring sig. Hon började tala.
"-INGA SURA MINER!", började hon. Vi tittade på varandra. Marja himlade med ögonen, och suckade. Det här kanske händer ofta, tänkte jag. Att Lisa tar varenda tillfälle som ges för att hålla tal. Det var fortfarande helt tyst.

Lisa höll en ganska fin och vältalad utläggning om att man inte ska vara ledsen, och att man ska se livet från den ljusa sidan. Hon berättade även om att det fanns två möjliga pubar till, som hon med all säkerhet trodde var öppna. Vi var de dumma otänkande fåren, hon var våran fåraherde. Hon antog nu officiellt ledarrollen, utan att någon ifrågasatte. Skönt med lite struktur, tänkte jag.
(Nu visade sig det att dock båda pubarna stängda, men idén var god. Det slutade med att vi gick hem till lägenheten igen. Och åt hamburgare.)




Jag hade tänkt att inte ge betyg till någon av er. Men ni pratar om det så mycket. Jag känner mig manad. Och lite sugen.

KIM JAKOBSSON
-Visade sig vara lite lätt paranoid hela kvällen. Stor rädsla för att få minus. Annars trevlig, och väldigt lättsam. Enkel att göra med. Om än lite kvar till full pott, så är det en verkligt stark trea. Potentialen finns där helt klart, och att hon blir väldigt söt när hon blir nervös och rädd råder det inga tvivel om.

KLARA HOLM 
-Hade små roande historier på lager, bland annat om hur lättpåverkad hon var av julölen. Stundvis trallandes på opera, hennes tonomfång - över all kritik. Hennes sarkastiska undertoner lyste inte alltid igenom, vilket kvarlämnade en del pinsamma tystnader. Förde väldigt stabila dialoger, men de saknade konsistens ibland, och de kunde ibland bli lite väl av de oförstådda laget. Annars en mycket fin prestation.

MARIANNE AHNLUND
-Hade stort överläge i början, hon kändes uppstyrd och ordentlig. Kändes som att hon hade koll på läget. Även fast hennes ledarroll senare blev lite lätt omskakad av Lisas hjältedåd, så höll hon sig fastklamrad tätt intill. Hennes skratt var även mycket lustigt. Ett bokstavligt "IIIHIHIHIHIHIHIHIHI" ekade stundtals igenom hela lägenheten.
Hon hade egentligen hela kvällen på hennes sida, men hennes tidiga hemfärd tog bort chanserna för de större betygen. Vad hennes tidiga hemfärd berodde på, visste ingen. Absolut ingen.

MARJA LINDSTRÖM
-Hörde helt klart till de som var bland de starkare i startfältet. Med ett gott humör, och ett skratt som på ett väldigt oväntat sätt utbröt under den senare delen kvällen - och som visade sig vara väldigt egenartat.
Skrattet i kombination med Mariannes, vidareutvecklades till en ytterst lustig våg av ljud, där man blev häntagen av vilka läten människor är kapabla till att utstöta. Hade också trivsamma små anekdoter om den forna Frasse-tiden. Höll en jämn linje; inget storartat, inget under kritik.

LISA JÖRGENSEN
-Oj, det är så nära. Så himla nära. Men det krävs lite mer. Lite mer krävs det, för att få grabba tag i de där fem plussen. Kunna slå sig om bröstet och skrika, att man duger som man är. Att man duger mer, än vad man är. Man har fått fem plus av Fredrik.
Hennes ihopsamling av oss nio levande frågetecken var ju såklart ett magiskt tillfälle i sig. En karisma som fullständigt översköljde oss med en brilljant våg att självförtroende.
Snubblar lite på mållinjen, för att hon helt enkelt ledde gruppen på villospår. Istället för att inse det faktum att hoppet är ute, så erinrade hon både sig själv och oss andra att det fanns bättre tider att vänta. Så var ju inte fallet. De lite lätt falska förhoppningarna som hon gav oss, gör så att jag vemodigt skrapar bort det där sista plusset.
Men nära var det. Åh, så nära.

MARTIN O ALEXANDER O WILLIAM ( )
-Va? De är mina Homboyz! Parentesen är där, för att det inte är "riktiga poäng". De här är mer av karaktären "sympati-poäng". De var där så kort.
Håll till godo ändå, grabbar.


Nu får det räcka.
Till er som jag glömde; er tid kommer. Säkert. Någon gång.
Om den inte redan har varit. Hehe.

En liten erfarenhet som jag vill dela med mig av. Vi har alla varit här:

Partyskjortan luktar nog lite väl mycket herrparfym. Den luktar inte alldeles på tok för mycket, men jag kan inte undgå att notera att själva skjorttyget har absorberat en del av parfymens essens. Det har liksom sjunkit in.
Jag för mig stilfullt och lite försynt omkring på dansgolvet, analyserar allas sätt att dansa. Jag blickar åt höger.
Hoppsan, han har ett riktigt bra flyt den där blonda killen. Han där i mitten.

En blonderad 17 årig kille med en tillplattad snelugg, har positionerat sig i mitten av dansgolvet, och på ett påhittigt och oklanderligt sätt så står han där och gör en slags överdrivet överspel av den kultförklarade "stekar-rörelsen". Han vevar intensivt med högerarmen som att det inte fanns någon morgondag. Hans människotyp är mig mycket bekant: Den roliga killen. Livsfarlig fiende på såna här tillställningar. Specialiserad på det i särklass svåraste förförings-sättet: skrattet. Han är på hemmaplan.
Hans förlöjligande av den karaktäristiska stekar-vevningen var ett vinnande koncept, tjejerna dansar med och skrattar högljutt. De är roade. Jag tycker också det är roande. Det kommer nog att gå bra, för den där blonda killen. 
Det är lite väl varmt här inne. Jag känner mig för på pannan. Försiktigt, med näst intill omärkbara rörelser, torkar jag bort pannsvetten.
En gladlynt och oförsvarligt berusad kille uppmärksammar min lilla gest, och mitt i sitt dansanta och hämningslösa tillstånd så ler han mot mig. Det gick inte att skilja på om leendet var ironiskt nedsättande eller bara ett försök till en provisorisk medförståelse.

Min blick söker sig vidare, skannar av. Oj. En brunhårig, småsöt tjej står på andra sidan rummet. Hon har jeans och en snyggt åtsittande svart tröja. Förmodligen från Gina Tricot. Jag bestämmer mig till slut för, att hon till och med är väldigt söt. Håret är utsläppt, det är lockigt. Läppstiftet är vinrött. Hennes lite osäkra hållning och tillbakadragna dansrörelser avslöjar att hon ännu inte har druckit tillräckligt. Nu gäller det att göra det bra. Smärtfritt. Ljudlöst. Men med brilljansen i fokus.

Reflexmässigt drar jag handen genom håret, i hopp om att den till synes obetydliga rörelsen kommer att ge en helt ny dimension till mitt hår. Resultatet blir lite av en besvikelse, håret blir endast lite spretigare. Jag ångrar att jag närmat mig mitt eget hår.
Sakta men säkert, dansar jag i riktningen mot hennes håll. En ganska fånig dans, där endast mina armar tycks göra jobbet. Jag upptäcker att jag arbetar med osammanhängande rörelser som inte på något sätt är synkroniserad till musiken, och i farten råkar jag av misstag stöta till flera bekanta på ett klumpigt sätt. "-Aj!", utropar dem. Jag nickar medlidsamt och vänder snabbt huvudet mot tjejen igen. Återigen på banan. Man har ju inte tid med en utförligare ursäkt nu. Det är faktiskt lite bråttom, dessutom.
Jag är nästan framme, men INTE är jag så dum att jag ställer jag mig bredvid henne. Man är inte alltför framfusig, man är ju lite svårfångad.

Jag dansar med en grupp främlingar nära henne. De dansande främlingarna blir lite lätt konfunderade över mitt onaturliga närmande. De förstod inte vad jag höll på med. Speciellt med tanke på min onaturliga dans. De trodde nog att jag var en skrytsam person, som kom fram för att visa att det minsann var såhär man skulle dansa. Osammanhängande. Osynkat. Maniska utsvävanden med armen.
Av misstag, slår jag killen bredvid mig i ansiktet. Alla i gruppen fokuserar sina blickar på mig. "-Sorry", säger jag. Killen är mycket sammanbiten. Han är arg. Han vill nog döda mig.
Jag gör en nonchalant nickning med huvudet och flyr deras dömande blickar, och kastar små bedjande blickar till den där tjejen, där hon står bakom mig. Hon ser mig. Tror jag. Bra! Hon var fin.
Jag störs av en knackning på ryggen. Jag svänger på huvudet. "-Möt mig utanför om en kvart", skriker killen, vars humör har eskalerat till farliga proportioner. Han har fått ett litet blåmärke på överläppen. Han gör stora menande rörelser med armen och pekar mot ytterdörren nere till vänster.
"-Det var ju inte meningen", försvarar jag mig. Min puls ökar. Jag har svettiga handflator. Medan han skrek, så spottade han mig av misstag lite i ansiktet. Jag torkade bort saliven.
"-Dra åt helvete", sa jag, och gick därifrån.

En typisk Lördagkväll, inte sant?

I Lördags(förrgår), så hände inget av det som nu nämnts i den ovannämnda lilla fadäsen.
Trots att det var mycket väl uppstyrda festligheter på Sofiehem, och dessutom inne i ett trivsamt hus(hos Alexander) med ett ganska fint dansgolv, så bedrevs  det varken hångel eller otrogna affärer. Inte heller var det någon som grät. Ingen dansade okontrollerat och påverkat. Ingen skämde ut sig med sitt fyllesnack. Det var någon enskild som spydde. Annars mycket städat. Alexander och Caroline hade ordnat det så fint.
Nej, i Lördags var det nämligen bara en sak som cirkulerade i allas tankegångar: hamburgare. Och hamburgare. Dansgolvet var helt tomt. Tomheten störde ingen, vi hittade ju lyckan på annat håll.
Det enda som kunde återfinnas på dansgolvet var några kolapapper och en nedvält ölflaska, som ingen brydde sig om. Den pumpiga musiken som ljöd ur de stora högtalarna fyllde egentligen ingen funktion, då musiken i sig inte lyckades sätta någon i rörelse. Tråkigt, var det någon som tyckte.
I köket var det livligt och fartfyllt, det var tydligt att det var där man skulle hålla till. Alla hade tilldelats tallrikar, och man fick förse sig själv med hamburgare. Man fick lov att tillaga den under helt valfria omständigheter.
Ölen kompletterade den friska järnhaltiga köttsmaken på ett utmärkt sätt. Det var mycket gott. Det värmer att tänka tillbaka på det.

Kvällen får .
-Det var en kväll som i huvudtaget var väldigt lagom.
Det var lustigt - inte roligt. Det var festligt - inte galet. Det var fint - inte bedårande.
Sådär lagomt lagom.
Bra jobbat.

















Jacob
-Var lycklig.

Det är Kims bilder. Hitta henne på www.ropaintehej.blogg.se

ALEXANDER AROCH får
-Lite avdrag, för att han på ett ganska oförskämt sätt utfodrade order till alla oss inbjudna. Pekade med hela handen. Satte tydliga gränser.
Det blev efter ett tag både blött och slaskigt i trappan, på grund av att folk badade och hade sig i snön, efter de hade bastat färdigt. Det var alltså ett ständigt rännande och dunsande, med blöta fötter som då och då smattrade mot träytorna i den trånga trappuppgången.
I Alexanders hänsynslösa krav ingick det alltså att det var vi som var inbjudna, som skulle torka upp all den blöta avsöndring som under festen hade fördelats friskt över husets alla golv och ytor.
När man granskade hans bestämda tonfall närmare, så kunde man tyda på hans röst att han själv på riktigt TYCKTE att det faktiskt var VÅR SKYLDIGHET att städa. Vad hände med den gamla goda gästfriheten? Va? Nej, skärpning. Som man bäddar får man faktiskt ligga, Alexander.

CAROLINE FORSNER får
-Caroline var mycket duktig. Hon var även snäppet vassare. Hon hade ju trots allt inga auktoritetsproblem, i kontrast till sin pojkvän Alexander. Det här vet ju alla att det givetvis är till hennes fördel. Trots en något ragglig gångstil och sluddrigt uttal mot slutet, skötte hon sig generellt oklanderligt. Hon flackade även med blicken under flera tillfällen, så vissa kommunikationssvårigheter hade hon ju. Men det registrerar jag endast som ett mindre snedsteg.
En oförglömlig insats.

LINDA ELBAHRI och ANDREAS JOHANSSON får
-Förvisso inte värdar, men nog betedde de sig besynnerligt alltid. De bestämde sig för att sova igenom hela festen. De smög i ett tidigt stadie iväg från sällskapet och letade upp en säng för att göra sig hemmastadda. Sen sov de, i hela fem timmar - alltså trehundra minuter.
Jag störde mig på deras otacksamma uppförande och gjorde en ansats att väcka dem. Andreas gav mig ingen respons. Jag kunde inte riktigt se om han andades.
Linda vaknade abrupt ur en djup sömn och bemötte mig med både avsky och förakt, ihopvävt till ett enda sömndrucket hat. Jag ryckte till. Hon väste mot mig, likt en vild förvildad kobra ute i den hettande öknen.
Jag vågade inte gå fram och titta till den möjligen framlidne Andreas puls.
Jag avvaktade. Jag kände att jag blev nervös, kände mig illa till mods. Hur skulle det här sluta?
Det slutade med att jag besvarade Lindas besvärliga attityd med en klassisk reträtt. Inte ville man råka illa ut.
Det enda pluset som ingår i betyget går till Andreas, som hade en väldigt, ja, neutral inställning till mina väckningsförsök.

Nästa inlägg: mer ingående om den speciella festen

Idag har jag verkligen inte gjort så mycket. Jag har manövrerat lite bil.
Jag har räknat ihop, att det är vid minst fyra tillfällen, som jag har haft makten att köra över en äldre pensionär. Deras liv på mitt samvete.
Jag skulle nog få ett väldigt, väldigt långt straff, om jag vållade en annans död. Jag menar, man är ju myndig.
Jag tänker inte köra över någon. Med flit.

Jag har lite bilder, ifrån högstadiet. 14 år.
Jag var mycket, mycket ful. Jag luktade enormt mycket svett. Jag hade inget ansikte - jag hade finnar.

Jag brukar fundera tillbaka lite. Till högstadiet.  I sävar. Jag var oerhört felplacerad. I sävar hade man keps. man hade snus, pretentiöst upphamrat i överläppen. Man spottade efter att man hade sagt någonting, som för att markera ens egna revir.
Jag använde mig av många små knep för att passa in. Det var ett måste på högstadiet, att få passa in.
Att ha stor kunskap om crossar och andra motordrivna fordon var av stor vikt. Det var a och o i Sävar. Man var tvungen att kunna trimma små puttrande mopeder från 50-talet, till respektabla vrålåk.
Ibland kom jag på mig själv med att komma med väldigt snäva och skeva utsäganden, i syfte att kanske få en stöttande eller berömmande kommentar av mina klasskamrater.

"-Igår kirrade jag kolven", kom jag ihåg att jag sa under en rast. Det enda jag på den tiden visste, var att en kolv var en komponent i en cross. Jag använde mig av verbet "kirrade", för att det verkade fränt, och att jag därmed kanske kunde lyfta upp mig själv i deras ögon som ännu mer kunnig inom området.
Killarna med kepsarna avbröt deras lilla konversation och alla tittade på mig, mycket kritiskt. Tystnaden var sådär norrländskt katastrofal, likt den tystnaden som uppstår efter en trevande och ansträngd konversation med en dam man fattat stort tycke för.
En av killarna, bestämde sig för ställa en motfråga.
"-Hur stort var hålet då?".
Jag var mycket oförberedd på den här motfrågan.
Jag gick sakta och snubblande iväg, med svansen mellan benen. Jag hade förlorat. Jag visste inte. Killarna fnissade lite. Jag gick hem och spelade lite gitarr.

Här är lite bilder ifrån högstadiet.



Lägg märke till kläderna. Lägg märke till frisyren.
Titta bara.



Bilderna är tagna ur en film, som jag spelat in för länge sen.
Den filmen blev mycket dålig. Men man ser hur jag såg ut.




Den här tröjan hade jag mycket ofta, jag kände mig mer som en bil-kille. Tröjan hjälpte oftast inte alls, när det gällde att få ett större anseende.

Hej.


Jag borde ju ta det här tillfället i akt, och sedermera passa på att meddela er om något som jag vet att ni kan intressera er för. Den här oerhört virila, och påtagligt självsäkra mannen som också poserar självsäkert, med en ganska illa placerad cigarett i munnen, på den här bloggens överdel, har bestämt sig för att hälsa er alla välkomna.
Även då ni i huvudtaget inte kan förstå proportionerna av den häftighet som denne befattar, godtar han er som framtida läsare.

Jag har fakiskt tänkt mig, att ända sedan då klockans visare hamnade på 14.05 - det vill säga den tidpunkten då jag startade bloggen, att få vinna eran gunst som läsare. Att få förföra er med mina lustigheter, att få skrämma upp er med mina provokationer, men inte minst; att få visa vilken elegant och intressant vardag jag lever i.

Men innan dess, så måste ni låta mig färdigställa en del bloggrelaterade oklarheter. Slipa på de svagaste punkterna. Jag måste avancera mig fram till en tuff layout och en tilltalande design. För vi alla vet ju, att det är dessa små faktorer, som är de mest elementära grundstenarna inom dagens bloggkultur. Titta bara på Kissie. Och de där andra lirarna. De har ju, så att säga, lyckats.

Läs vidare. Allesammans.

Det behöver ni.