fbostrom

Nu är jag lite bångstyrig. Ni får vänta lite till, tills jag börjar skriva bra inlägg igen. Kanske imorgon.

Vi väsnas så in i helvete mycket.

Vi arbetar febrilt med en skolpjäs. Det är en kämpig, trevande och ekivok stämning då vi arbetar. Jag skriker oftast. Jag tycker om att skrika. Jag brukar skrika att alla i grupppen ska "hålla käften".
Det här gör jag helt utan anledning, och det sker alltså helt oprovocerat. Jag säger "håll käften" till de som säger "hej då" till mig. Jag skriker "håll käften" när någon pratar om hur man borde micka upp intrumenten.  Jag skriker "håll käften" till de som säger att jag ska "hålla käften". Det är avslappnande, nästan skönt. Att skrika håll käften, det vill säga.

Jag beter mig väldigt tafatt och taffligt när vi repeterar. Jag tappar saker. Jag improviserar. Jag tramsar runt, likt en galen fyraåring som glider omkring på trägolvet okontrollerat med sina mockasiner. Jag gör mig till väldigt ofta. Spelar allan.
Ibland snubblar jag på en sladd, eller tappar en gitarr. Då sitter jag ett bra tag och ojar mig.

Ironiskt nog sitter jag just nu och dricker champagne. Detta är helt sant. Jag smuttar på ett glas nyligen uppkorkad champange. Smaken är besk, och fyllig - samtidigt som den är luftig och söt. Jag anser mig inte ha förtjänat det här. Men det spelar ingen roll, det är ju ganska välsmakande.

Jävlar vad glad jag blev idag på bussen. Jag satt bredvid en bister kvinna i sina sämsta år, där hon satt och sneglade med avsmak på resten av resenärerna. Ja, jävla i min lilla låda vad hon stirrade. Hon fullständigt analyserade sin omgivning. Jag tyckte inte om henne.

Längre fram i bussen satt en kille. Inget speciellt med det?  Jo. Den jäkeln hade en Freestyle. Ni vet, en sådan mackapär som alla hipsters under 90-talet gick omkring med. En sådan med kassett! Man hörde hur kassetten i spelaren riktigt knakade där han satt och lyssnade på äldre punkmusik, direkt från eran då Ebba Grön och Thåström var som störst.
Han var en äldre generations midgårdare - dvs vegan, politiskt engegerad, dreadlocks(fettigt hår), bockskägg, rollspelsintresserad, luvtröja.
Ja, ni får säkert en bild.

Han fascinerade mig. Jag ville också se ut så. Men framförallt: jag vill ha en kasettspelare. Nu. Den var så förbannat snygg och frän, den var oerhört moderiktig. Den var turkos, med stora knappar.
Återigen. Vilken mackapär. En grunka av rang.

Jag ska ta tag i detta.

KILLEN MED FREESTYLE
-Han förbluffade mig. Han väckte en inre lust att komma tilllbaka till 90-talet. Magtröjor, pannband. Spikigt hår och... sa jag magtröjor?
Hur som helst; han var en riktig lirare. Han visste vad han höll på med. Ja, banne mig, han hade koll.
Bättre koll än någon annan. Bättre än alla fanskap till modetöntar som anser sig vara toppklass. Han pillrar ner alla er elvis-strävande solglasögonfjollor.
Han hade stil, klass, men framförallt originalitet. Så att det small om det.

Jag har jobbat med att hugga en hel drös med ved idag. Veden används till värme, för att värma upp stugan som jag just nu tillbringar min vistelse.
Jag är ganska slut. Jag sitter och tittar på TV. Långt borta från storstaden. Jag är i vildmarken. Och hugger ved. Det är gravt ohändelsefullt här. Man blir utled. Kreativiteten sinar. Man bara tittar in i TV:n. Ibland skriver någon till en via sociala medier. Man svarar. Sen sover man.

Familu Guy går på TV hela tiden. Hela tiden, flimrar avsnitt efter avsnitt upp på rutan. Det är ständigt flimrande.
I skrivande stund har det varit fyra avsnitt av Family Guy. Jag såg alla. Alla såg jag.


Jag är fruktansvärt oberörd och likgiltig. Jag är oerhört lugn. Jag är väldigt sömndrucken och overksam. Flimrig blick. Skakig fokusering.
En bild som inte är värd mer än

Man blir nästan lite förbluffad över vilken dålig skärpa dessa små mobiler har.
Jag tittade igenom de bilder jag har fotat med min mobil, genom alla åren i gymnasiet. De här är de bästa av hela högen.
Jag har inte fotat så mycket, vill jag lova.




ANTON
-Kul bild! Anton spexar till det ordentligt. Bilden var tagen i en mattesal, tror jag.
Här visar han stolt att han fortfarande har fem fingrar på varje hand.





ALEXANDER
-Jag lyckades verkligen fånga känslan i det här ögonblicket. Vi sitter ner i en korridor, och jag tog tillfället i akt att fota Alexander snett nedifrån, liksom på sniskan.
Alexander ser både småfet och självupptagen ut på den här bilden.



MARTIN
-En bild av de konstnärligare laget! Han har spärrat in blicken i horisonten, och begrundar den med ett hoppfullt leende. Det är som att han i stunden möts av sitt livs kärlek till livet. Som att han just då, just den stunden, insåg meningen med allt.

06.50 - Oliderligt jobbigt att stiga upp. Plågosamt. Nästan outhärdligt

08.15 - Slitsam musiklektion. Mycket arbete med att till exempel rigga scenen

08.50 - Jag och Alexander gav tre små häpna tjejer lift. De gick ettan på Midgård, i ettan. De skulle sälja bullar på stan. Jag frågade vars pengarna skulle gå till. Jag antog att de var till välgörenhet eller dylikt, så jag frågade skämtandes om de skulle behålla alla pengarna själva. De svarade ärligt att de skulle de faktiskt göra.
Det här tyckte jag var festligt, jag tycker att det är värt.

11.30 - Skollunch. Inte överdrivet gott. Fisk

13.00 - Samhällslektion

14.00 - Skolan led mot sitt slut. Vi for till Midgård. Vi spelade in lite av en låt vi håller på med

17.00 - Utvärderade det musikaliska resultet. "-Vilken rolig dag", sade någon. Jag nickade halvdant


Jag ska nog ta mer bilder i skolan. Då får ni se hur alla ser ut. Eller hur ni själva ser ut. Känns som en bra grej.
Att ta mer bilder, så att säga.

JAG  SATT OCH SURFADE OBEKYMRAT OMKRING PÅ ETT FORUM SÅHÄR UNDER NATTEN.
ETT TREVLIGT FORUM DÄR MÄNNISKOR DELAR MED SIG AV HÄRLIGA MINNEN.
HÄR BERÄTTAR EN MAN OM HUR ROMANTIK IBLAND URARTAR:



Det började väldigt romantiskt mellan mig o min dåvarande flickvän.träffade henne som en kompis till min "kompis flickvän". jaja... allt va sååå mysigt i två veckor då vi va på söndagsfest hos min kompisblabla... Vi va 5 pers på stället
vi har ätit en bakfyllemiddag, en avskedsmiddag till min kompis som ska resa till spanien som ska plugga.Vi som va omogna som satan skulle roa oss lite. Vi hade nämligen en "digitalkamera" som kunde spela in 30 sekunder. .. på festen dagen innan va det skitskoj men ordet skit skulle få en annan mening dagen efter..

såhär gick det till:
vi står i datarummet. o jag säger
-fredrik! filma nu! varvid jag ska fisa. o han ska filma.
vad händer...jag fiser ej, utan skiter en turboskit ut ur rummet som studsar på trödskeln... o ut i hallen..
PANIK!
försöker slappna av men det e försent...känner hur klickarna studsar mot mina träningsbyxor o kleggar ut. fredrik står o filmar o hinner inte fatta vad som händer...
jag får råååååpanik.
fredrik står o hoppar o bara skriker rakt ut i extas ...nu e det kört!!!!

vad göra????skit överallt.... börjar ge fredrik dödshot.
min flickvän o de andra i det andra rummet börjar undra vad som händer....
-ingenting!!! sa jag. vi skämtar lite bara...

eller hur...

resten va så pinsamt så jag kan ej ens nämna det.



HÄNDELSE UR NÅGONS LIV
-Jag älskade det.
Ja, alltså vilken otrolig historia.

PS: Det är alltså en SLUMP att kameramannen i historien heter Fredrik.

EN ROLIG TEATERFÖRESTÄLLNING AV KLUNGAN.
DEN ÄR GALEN, OAKTSAM, OANSTÄNDIG, TILLBAKADRAGEN, UNDERFUNDIG OCH HELT VANSINNIG.

Jag tittade på den 1 timme och 37 minuter långa föreställningen av Klungan. Fyra skådespelare med en helt sanslös känsla för välspelade scener och en komisk tajming som egentligen inte kan liknas vid någon annan komik jag tidigare upplevt. Ett konstnärligt och västerbottniskt äventyr som inte tycks bottna i varken handling eller syfte. Det är bara ren och skär galenskap. Ett kaotiskt men underfundigt drama, finkänsligt utfört och alltid med en passion för både konst och komik. De leverar, dessa norrlänningar.

Det som slår en starkast, ungefär en timme in i föreställningen, är att skådespelarna har en väldigt spridd talang för vad de är bäst på. Till exempel så är någon bättre på att spela som desperat och labil, medan någon annan gör sig bättre som en girig, hämningslös galning med ljus röst. En annan är helt oklanderlig på att härma dialekter. Den fjärde har sin intellektuella framtoning och omotiverade konspirationsteorier som sitt ess.
En rad med skådespelare som tillsammans blandar om i humorgrytan och kryddar tillräckligt med alla talanger så att det blir en alldeles perfekt, vällagad måltid där man skrattar såpass okontrollerat att man praktiskt taget blir magpumpad av sig själv.

Det är klart att det staplar ibland. Det är klart att föreställningen stundvis sakta stagnerar mot avgrunden och lutar emot fel riktning. Det kan röra sig om en aningen oarbetad karaktär, som inte riktigt gör sig bra på scenen. Kanske skapas det inte rättvisa kring den egentliga komik som denna karaktären besitter.
För vissa gånger, så lyser en tveksamhet igenom. En tveksamhet som både känns hos publiken, och skådespelaren i fråga. Till exempel scenen om en hemlös gatuliggare med ett olustigt förflutet, som desperat försöker hitta tillbaka till sin rätta riktning i livet. Han har skrivit en barnbok som han ska ge till sitt barn han ännu inte träffat. Han har skrivit ner olika minnesfragment från sitt liv på ett pedagogiskt sätt, alla med en hemsk och gråbetonad sensmoral. Konceptetet är inte roligt. Scenen är inte rolig. Den är bara otrivsam och ganska dåligt utförd.

En av de absolut roligaste sketcherna var dels scenen med den konspirerande och misstänksamme skåningen.
Han var livrädd för att staten använde sig av den avföring man spolar ner, genom att ta dess DNA för att sedan bygga supermänniskor som är mycket bättre och smartare än en själv. Han berättade att man kommer bli utfryst från samhället, ersatt av sin fulländade dubbelgångare. Han berättade hur han hade bygggt ett eget avloppsystem, med hjälp av en svårartad konstruktion i form av en hopkoppling mellan en dammsugare och en diskmaskin. Han hade inte spolat på sju år.
En helt besinningslös sketch, spelad med bravur och finess av Carl Englén, som annars gör ett väldigt tillbakadraget uttryck på scenen. Han seriösa och komplexa utläggningar av statens planer och hans desperata ljusa tonlägen gör att han blir trovärdig, som den helt vansiniga och konspiratoriska galningen.

DET ÄR VI SOM ÄR HEMGIFTEN
-Summa summarum; en föreställningen med samma gamla underfundiga och välarbetade norrländska humor. Med vissa anslag av en ganska påtränga seriositet, som gör att det ibland brast en aning.
Stundvis galen och fruktansvärt rolig.


EDIT: OM NI INTE HAR SETT DEN, SÅ KAN MAN SE DEN PÅ SVTPLAY!

En fin dag idag. Håller ni inte med?
Vårsolens omfamnande strålar samman med snön och bildar ett fint lager med nysmält vatten. Ett slags vatten som innehåller en helig blandning av både hundkiss och grus.
Det vankas värme, det vankas T-shirt utomhus. Den här dagen berikar mitt leverne. Den här dagen stimulerar mitt välbefinnande i den grad att jag går omkring och ler, sneglandes på den snöhög utanför mitt fönster som sakta men säkert krymper för varje dag som går.
Barnen har inte overaller längre, de har galonstövlar och färgglada täckbyxxor. De kisar mot solen där de springer omkring därute, snubblar klumpigt på stenar och springer orutinerat in i kvarterets husväggar av ren ovana. De har ännu inte vant sig med det här blöta och halkiga underlaget. De är som pånyttfödda.

Jag blev tillfrågad av en unge om jag ville leka. "-Jag hinner inte", sa jag förskräckt och sprang därifrån. Jag vet inte hur man leker med barn. Jag har nog ingen fantasi längre. Jag ångrar mig nu i efterhand.
Nog fan kunde jag ha lekt med honom.

Nu vandrar jag ut. Jag ska se om jag hittar den lille pojken.
Kanske blir det lek ändå.


Jag är glad på bilden. Det är säkert, det.

Lördag
-En förbannat redig dag. En dag som heter duga. Senare är det festligheter över hela Umeå.
Alla ska supa bort vintern som har varit. Kräkas ut resterna av alla de dagar som varit där omkring minus 24. Fyllesnacka bort det hemska mörkret.
Nej, nu är det ljusa tider, ta mig fan.

Sitter och ser ett avsnitt av Project Runway. Programmet är absolut inte riktat till sådana som mig, men jag dras med väldigt lätt och handlöst.
En halvrund man med färgade manchesterbyxor står nu framför den iskalla juryn, som tittar kritiskt på hur väl den här mannen har hanterat att sy en fin skräddarsydd klänning. Jag förvånades av att den äldre vithåriga herren i juryn, lite av "veteranen" i sällskapet, pratade så fånigt. Hans överdrivet betonade "S"-ljud" och hans ljudliga överdrivna "Oh my god" fick mig att reagera lite. Här sitter en till synes hårdhudad människa som har levt igenom livets jobbigaste stunder och samlat på sig erfarenheter genom åren. Ärrad av livets svårigheter och oändliga val.
Och så pratar han på detta viset. Jag började känna mig mer och mer skeptiskt till hela programmets format.

Klänningen som deltagaren hade sytt såg väldigt inbjudande ut, det var mycket väl placerade sömmar och den var sydd med fokus på detaljer. Små vita rosetter fastsydda på lite annorlunda ställen. Jag tyckte det var en förtjusande klänning.
Juryn viskade ett tag för att överlägga denna mannens öde, de ögonväxlade med svårtydliga blickar. De hade enats i frågan om mannens framgång: klänningen var osmaklig, det var det sämsta de någonisn hade sett. Besvikelsen spred sig över den innan hoppfulla deltagaren. Till och med hans färgade manchesterbyxor fick en gråare ton från den brutala besvikelsen.
Den vithåriga herren i juryn hävde ur sig rena oförskämdheter om hur förödande ful denna klänning var. Mannen i manchesterbyxorna packade ihop sitt pick och pack, för att skamset lunka ut genom studions bakre del. Det var förlorat. "Oh my gosh, that was sooo hideous!", sa den äldre herren i juryn. Det var alltså hans sammanfattning. Hans intryck.
Hans avsmak kunde tydligt bli sedd genom rutan.

Jag sitter kvar i min stol. Jag har inte ens rört min filmjölk. Jag är berörd och sitter kvar förundrad över programmet. Vad handlar det här om? Är det bara om kläder? I sådana fall, varför är det bara om kläder? Vars är programmets djup, när får man lära känna juryn? Är de alltid såhär elaka? Är den äldre mannen homosexuell?
Paralyserad och häntagen sitter jag kvar. Och väntar. Tittar vidare.
Väntar på att nästa deltagare ska bli bedömd.

Project Runway
-En av de mer iögonfallande och lättföljda TV-serierna som visas på TV 6. En salig blanding av en intressant jury, kläder med hemsk design, kläder med häftig design, dramatik, "over the top"-personligheter. Väldigt amerikanskt och genuint. Det här gillade jag.



EDIT: Programmet sänds på TV 3. Jag blev tillrättavisad av Michael Kors. Eller Lisa, som hon egentligen heter.

Såhär ser jag alltså ut när jag skriver. Jag sitter alltså inte och ler, eller njuter. Det är någon slags pliktkänsla jag drar på mig när jag sitter där och arbetar. Det är just det, förpliktad, som jag känner jag mig.
Och ja, det är ett sånt där foto där man trycker på den knappen på kameran som gör så att man har 3 sekunder på sig att sätta sig eller ställa sig till rätta.
Jag brukar ha en kameraställning inne på mitt rum. Jag filmar rätt mycket.
På fritiden, alltså.
PORRIGA LAVALAMPAN
-kompletterar mig och mitt rum



Ryktet spreds som en löpeld bland ungdomarna i 18-års åldern i Umeås alla hörn och gränder. Ryktet om att det var nästan gratis sprit. Ett rykte som meddelade om att alla alkohol-haltiga drycker på Corona var obegripligt billiga. Att de kostade en struntsumma. Att inträdet var gratis också.
Egentligen ett ganska billigt och förutsägbart knep från Coronas sida för att locka till sig fler kunder till denna beryktade nattklubb. Att använda sig av en marknadsföring som är så obönhörligt attraktiv för de ungas ekonomi att man inte kan göra annat än att ta sig dit.

Johan hade anordnat en slags privat förfest i sitt egna rum i sin lägenhet på Ålidhem. Vi fick tillåtelse att vara där innan vi gick till Corona. Vi befann oss alltså i ett rum främst bestående av en projektor och en bäddsoffa. Det fanns även en LP-spelare, en pall och ett bord. Enkelt och lättillgängligt. Spartanskt och obrytt. Jag tittade en stund på alla de som satt i rummet. Här sitter vi igen, tänkte jag som hastigast. Vi var sex killar och en tjej. Jag tyckte nog att könsfördelningen var lite tvivelaktig. Det kan jag nog leva med, tänkte jag. Martin hade klätt upp sig lite extra. Han hade en överdel bestående av en kavaj, samtidigt som han lättade upp resten av sin påklädnad med en ledig klädsel så som vanliga jeans. Snitsigt, tänkte jag.

Johan tittade förbryllat på oss som satt inne i hans rum. Han såg yrvaken ut. Precis som att han vaknat ur en längre dvala. Det var som att han glömt att det var han som hade bjudit dit oss. Han tog en klunk av sin öl, i en sakta och observerande rörelse. Det var ganska tyst i rummet. Det kändes odynamiskt och otrivsamt utan musik, kom vi alla i underfund med.
Johan begrundade oss alla föraktfullt efter våran kritik, i samma veva som han helt utan förvarning började rota efter en LP-skiva. "-Fan är den någonstans". mumlade han. Jag svarade inte.
Han drog helt plötsligt upp en skiva från någon vrå i sitt dunkla rum. Han liksom fiskade fram den. Från ingenstans.
Han satte skivan i sin LP-spelare. Det brusade en stund. Det som nu kom att ljuda ur högtalarna, var musik något i stil med vad som brukar spelas som huvudtema under många amerikanska porrfilmer. En hetsig och rytmisk gitarr i samspel med en snuskig och sensuell basgång, där både basisten och gitarristen liksom tävlade med varandra om vem som kunde behärska sitt instrument på det porrigaste viset. Jag fick en bild av dessa instrumentalister som två personer med solglasögon, där den ena hade en välansad afro.

Johan förklarade att det var hans kompis skiva, som han hade lånat väldigt länge. Han vågar inte ge tillbaka den, för att han är rädd att skivan ska gå sönder på bussen på vägen dit. Jag reflekterade över det här. Jag tänkte att det var en bra men svårbegriplig bortförklaring till varför man inte kan ge tillbaka någons skiva. Att man är rädd för att den ska gå sönder på sätena i bussen. Spillras sönder. Att skivan ska malas ner till en svartfärgad mjöl av de klumpiga medresenärernas oförsiktighet. Johans naiva och tillbakryggande perspektiv på omvärlden var förundransvärd. Han har på något vis insett att man inte i huvudtaget kan lita på någon. Man kan inte ens bära med sig en LP-skiva på en buss. Det är alldeles för farligt och riskfyllt.

Det var dags att bedra sig från Johans lägenhet. Martin tog fram sin kvarvarande sprit och gav det till mig i någon slags sympatiserande gest. Jag drack upp det relativt fort på vägen till skjutsen.
När vi var framme inne på Corona gick det utför. Det gick så in i helvete fort. Ingen hann riktigt med. Alla rusade mot baren och beställde vad helst de kunde. Det var en stridszon bland alla de snåla ungdomar som ville utnyttja Happy Hour till fullo. Någon kille längre bort gled över bardisken från allt tryck vid baren, för att omedelbart flyga in i hyllan framför beståendes av en rad olika oöppnade flaskor så att hela hyllan skallrade. Bartendern som bevittnade det här såg att de började spåra. Men oj, vad dricks de fick där i stundens hetta. Det här kunde ju inte få sluta nu. Killen som gled över bardisken fick agera provisorisk matta för kvällen. Det fanns här ingen tid för att hjälpa de svaga och oförmögna, under denna hektiska timme.

Efter 12-slaget var jag personligen berövad förmågan att prata, har jag fått höra nu i efterhand. Jag log och skrattade omotiverat när någon hälsade. Att bedriva ett längre samtal med mig eller en att ställa simpel motfråga var det inte på tal om. Jag gick omring i danslokalerna och log som ett obegripligt dumt fenomen.
"-Vem är det där?", underade alla. "-Underlig, är han".

De andra som jag var med hade jag inte så stor koll på, allt eftersom kvällen gick. De mer eller mindre försvann, borttappade i glömskan av dansgolvets rödbetonade och dunkla ljusridåer.

En slagkraftigt bedömning är jag inte förmögen att göra, i och med att mina observationer var ganska vaga i och med tillstånd. Här kommer en lite skev och inte så välarbetad analys.

KVÄLLEN:
-En elegant och framåtskridande kväll. En kväll som bjöd på det oväntade och det intetsägande. En kväll där de flestas fötter blev så runda att det fanns påtagliga kommunikationssvårigheter bland dem.
Men det var trevligt.

Idag fick jag veta vilket intryck omvärlden får av mig, när de råkar höra ett litet smakprov av vad jag lyssnar på.

Jag nickade till busschauffören. Han hade jag allt sett förrut, han kör den här bussen ofta. Han nickade tillbaka. Med ett orakat uppseende och trötta påsar under ögonen så blickade han ut mot vägen igen för att köra bussen till nästa destination.
Jag satte mig på en tom rad. Blicken riktad ut ur fönstret. Bussen började sakta men säkert brumma iväg. Tog en lång titt på en joggande man med en aningen tajt träningsjacka. Har han ingen självdistans? Med ett adidasmärke på träningsjackan som uttöjts till oigenkännlighet av mannens otacksamma ölkagge så lunkade han klumpigt vidare. Han sprang nästan in i en hund. Den förargade hundägaren hytte med handen.

Jag kan vid den här tidpunkten lika gärna komma ut ur mitt skrymsle; jag är hopplöst förälskad i lättlyssnad struntmusik. Medryckande melodier, pumpiga trummor och intetsägande texter om kärlek. Jag får gåshud.
Alcazar ljuder över hela lägenheten direkt när jag vet att jag är helt ensam hemma. Två försminkade kvinnor och en lyrisk homosexuell man står för den musiken, som får mig att baxna. Det här är alltså ett beroende som jag mer eller mindre skäms över väldigt mycket.
Jag ställer mig upp och gör luftsparkar i takt med musiken, gör kullerbyttor i sängen när jag hör den där klockrena falsetten i sista refrängen. Ställer mig framför spegeln och poserar med tandborsten som mick när Justin Bieber sjunger "baby please". Det är utdraget, det låter dåligt när jag sjunger med, det är skämmigt, det är på alla sätt helt orimligt att jag håller på med det här. Men jag gör det.

Det kanske inte kommer som en förvåning när jag säger att jag lyssnade på it's raining men på skolbussen i morse. Direkt jag fick en tom rad av säten för mig själv, pillrade jag ivrigt på min ipod för att navigera mig fram till den uselt, horribla, otroligt fantastiska låten. Jag tryckte på play. Tittade noga omkring efter tjuvlyssnare. Nej det är klart, de hör ju inget. Jag har ju ljudtäta hörlurar.
Vilken tid det tog. Här sitter jag och väntar på en lyssnarupplevelse ut över det vanliga, en slags injektion som gör mig exalterad och fulländad hela dagen. Men musiken kommer inte. Vad är det här för struntapparat?
Det gick 30 sekunder. Det gick 40 sekunder. Det var då jag såg det. Jag hade glömt att koppla in hörlurarna. Musiken hade spelats på maxvolym från min lilla ljudapparat till hela bussens medhörning.
Tjejerna i sätena bredvid mig tittade på mig som om de tappat matlusten. Mannen i sätet bakom mig tryckte på bussens stoppknapp fyra stationer före sina egen, han ville ut så fort som möjligt. Pojkarna tre säten framför mig slutade prata om sina tv-spel, och fnissade hysteriskt direkt de mötte min blick.

Jag skämdes så.


Geri Halliwell - It's raining men
-En av de bästa låtar som finns. Med en refräng utöver det vanliga, och ett låtstruktur som bygger på ett ständigt förväntansfullt längtande efter refrängens klimax gör att den här låten är helt briljant. Geri Halliwell för sig snyggt och har ett anständigt utseende, samtidigt som hon är mycket åtråvärd. Hennes röst är inte utmärkande eller speciell på något plan, men hennes röst är till den här låten som ost och kaviar.
Helt perfekt. 

06.50 - Vaknade
06.51 - Tänkte igenom livet. Ställde existentiella frågor till mig själv. Fick inget svar
06.56 - Ett öga var av någon anledning svullet märkte jag i spegeln. Märkvärdigt
07.10 - Kastade i mig fiberflingor till frukost
07.20 - Springer omkring i lägenheten för att leta reda på min packning för dagen
07.45 - Hinner med bussen PERFEKT i tid
08.15 - Körde en svängom med en imponerad körskolelärare. Jävlar vad du kör, sa hon(det sa hon inte)
10.30 - Jobbade på engelskaredovisningen. Eller nej, det gjorde jag inte. Jag jobbade inte på den i huvudtaget
11.30 - Riktigt välsmakande skollunch! Bra tillagat
13.20 - Avverkade en tråkig biologilektion
13.30 - Jobbade på våran låt som vi har till projektet
16.24 - Skrattade åt Klaras blogg. Rolig, var den idag
17.31 - Är relativt hungrig
17.32 - Kanske borde tänka på den där engelskaredovisningen