fbostrom

Idag fick jag veta vilket intryck omvärlden får av mig, när de råkar höra ett litet smakprov av vad jag lyssnar på.

Jag nickade till busschauffören. Han hade jag allt sett förrut, han kör den här bussen ofta. Han nickade tillbaka. Med ett orakat uppseende och trötta påsar under ögonen så blickade han ut mot vägen igen för att köra bussen till nästa destination.
Jag satte mig på en tom rad. Blicken riktad ut ur fönstret. Bussen började sakta men säkert brumma iväg. Tog en lång titt på en joggande man med en aningen tajt träningsjacka. Har han ingen självdistans? Med ett adidasmärke på träningsjackan som uttöjts till oigenkännlighet av mannens otacksamma ölkagge så lunkade han klumpigt vidare. Han sprang nästan in i en hund. Den förargade hundägaren hytte med handen.

Jag kan vid den här tidpunkten lika gärna komma ut ur mitt skrymsle; jag är hopplöst förälskad i lättlyssnad struntmusik. Medryckande melodier, pumpiga trummor och intetsägande texter om kärlek. Jag får gåshud.
Alcazar ljuder över hela lägenheten direkt när jag vet att jag är helt ensam hemma. Två försminkade kvinnor och en lyrisk homosexuell man står för den musiken, som får mig att baxna. Det här är alltså ett beroende som jag mer eller mindre skäms över väldigt mycket.
Jag ställer mig upp och gör luftsparkar i takt med musiken, gör kullerbyttor i sängen när jag hör den där klockrena falsetten i sista refrängen. Ställer mig framför spegeln och poserar med tandborsten som mick när Justin Bieber sjunger "baby please". Det är utdraget, det låter dåligt när jag sjunger med, det är skämmigt, det är på alla sätt helt orimligt att jag håller på med det här. Men jag gör det.

Det kanske inte kommer som en förvåning när jag säger att jag lyssnade på it's raining men på skolbussen i morse. Direkt jag fick en tom rad av säten för mig själv, pillrade jag ivrigt på min ipod för att navigera mig fram till den uselt, horribla, otroligt fantastiska låten. Jag tryckte på play. Tittade noga omkring efter tjuvlyssnare. Nej det är klart, de hör ju inget. Jag har ju ljudtäta hörlurar.
Vilken tid det tog. Här sitter jag och väntar på en lyssnarupplevelse ut över det vanliga, en slags injektion som gör mig exalterad och fulländad hela dagen. Men musiken kommer inte. Vad är det här för struntapparat?
Det gick 30 sekunder. Det gick 40 sekunder. Det var då jag såg det. Jag hade glömt att koppla in hörlurarna. Musiken hade spelats på maxvolym från min lilla ljudapparat till hela bussens medhörning.
Tjejerna i sätena bredvid mig tittade på mig som om de tappat matlusten. Mannen i sätet bakom mig tryckte på bussens stoppknapp fyra stationer före sina egen, han ville ut så fort som möjligt. Pojkarna tre säten framför mig slutade prata om sina tv-spel, och fnissade hysteriskt direkt de mötte min blick.

Jag skämdes så.


Geri Halliwell - It's raining men
-En av de bästa låtar som finns. Med en refräng utöver det vanliga, och ett låtstruktur som bygger på ett ständigt förväntansfullt längtande efter refrängens klimax gör att den här låten är helt briljant. Geri Halliwell för sig snyggt och har ett anständigt utseende, samtidigt som hon är mycket åtråvärd. Hennes röst är inte utmärkande eller speciell på något plan, men hennes röst är till den här låten som ost och kaviar.
Helt perfekt.