SATTYG OCH OVÄSEN

Vi väsnas så in i helvete mycket.

Vi arbetar febrilt med en skolpjäs. Det är en kämpig, trevande och ekivok stämning då vi arbetar. Jag skriker oftast. Jag tycker om att skrika. Jag brukar skrika att alla i grupppen ska "hålla käften".
Det här gör jag helt utan anledning, och det sker alltså helt oprovocerat. Jag säger "håll käften" till de som säger "hej då" till mig. Jag skriker "håll käften" när någon pratar om hur man borde micka upp intrumenten.  Jag skriker "håll käften" till de som säger att jag ska "hålla käften". Det är avslappnande, nästan skönt. Att skrika håll käften, det vill säga.

Jag beter mig väldigt tafatt och taffligt när vi repeterar. Jag tappar saker. Jag improviserar. Jag tramsar runt, likt en galen fyraåring som glider omkring på trägolvet okontrollerat med sina mockasiner. Jag gör mig till väldigt ofta. Spelar allan.
Ibland snubblar jag på en sladd, eller tappar en gitarr. Då sitter jag ett bra tag och ojar mig.

Ironiskt nog sitter jag just nu och dricker champagne. Detta är helt sant. Jag smuttar på ett glas nyligen uppkorkad champange. Smaken är besk, och fyllig - samtidigt som den är luftig och söt. Jag anser mig inte ha förtjänat det här. Men det spelar ingen roll, det är ju ganska välsmakande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0